.40030.25355
något hopp om min räddning. Sedan jag,
om Nyårsdagen 1758, hört en predikan öfwer
de orden: Herre! Låt detta Trädet stå ännu
et år, och kom hem, föll jag på mitt an
sikte för Frälsaren, under en obeskrifwelig
känsla af nöd och elände, men derjämte
et mägtigt dragande till Frälsaren, och fick
Honom försaken mig derom, at jag wore
<hi rend="underline">Hans</hi> , och at jag, sådan som jag war och
kände mig, låge wid Hans Fötter; och Han
förklarade mig derwid sin marter och
död på et obeskrifwlig känbart sätt, och
lät mig i Andarom skåda sina genombor
rade fötter; hwarwid jag föll uti en djup
skam och blygd, och kunde ifrån den tiden
med större frimodighet hålla mig intill
Honom. Härwid föll mig ock det språket på
hjertat: Wädret blås hwart det will och
och du hörer des röst, och west icke hwadan det
kommer, eller hwart det far; sammaledes och
den, som af Andanom är på nytt född på nytt.
Dock war mig mig<hi rend="underline"> Syndarepunkten </hi>ännu icke
klar, och det hos mig upstigande eländet
förorsakade mig mången nöd. Jag wart
samma år gift med min man, Tunbin
daren Petter Gottberg. och som jag hade den
Försäkran, at det war Frälsarens wilja,
så wände jag mig ick till Honom, och Han Help
mig nådigt igenom alla Hushålls beswärligheter.