.40015.25236
Den sal. Brodren Heinr. Georg Gerner, hemgången i Christiansfeld, den 13 Martii 1800, har om sig efterlemnad följande Berättelse: Jag är född den 6 Oct. 1717 i Wiborg i Jütland, hwarest min Fader war Borgmästare. Både han och min Moder bemödade sig, at upfostra mig sorgfälligt och christeligen. Uti den stora Eldswådan i Wiborg lades mina föräldrars hus, gård och hela förmögenhet, innom en kort stund uti aska. Mig förde man, jemte några få ur huset räddade saker, uti domkyrkan; men hwilken ock snart i lågor antändes. Här hade jag snart kunna förlora mit lif, om ej min Syster, med tilhjelp af en främmande Man, hade frälst mig, hälst det af Taket smälta Blyet redan nedrägnade. Den föstnämde tiltalte mig wid detta tillfälle mycket eftertryckeligen och förmante mig, at allenast lefwa för Gud i denna werlden. År 1731 dog min fader, och året derpå äfwen min Moder; men min Syster war redan året förut flyttad til min Farbroder i Tönsberg i Norige.
Då jag nu, som et annat fader - och moderlöst barn, utan slägt, utan hjelpemedel och utan upsigt gick omkring i Staden, rörde Gud dåwarande Biskop Trellunds hjerta, at han om morgonen efter min Moders begrafning, lät kalla mig til sig, samt tilböd mig sit bord och öfriga Understöd til alla delar; och han, såwäl som hans swåger Mag. Treschow, hwilken såsom privat man uppehöll sig i hans hus, och bägge woro gudfrucktige Männer, hafwa werkeligen så troligen wårdat sig om mig, at jag aldrig kan förgäta dem. Et halft år förrän jag skulle resa til Universitetet i Köpenhamn, dog Biskopen. Jag war altså återigen utan alt Understöd, och ehuru stor min lust war at studera, insåg jag likwäl icke, hwarifrån Kostnaderna skulle bestridas, hälst hela min Förmögenhet bestod uti några få Riksdalrar. Men Gud drog åter en nådig försorg för mig. Ty knappast war jag år 1736 kommen til Köpenhamn, så erhöll jag för 3 års tid det Walkendorpiska Stipendium af 60 Rdr.
Jag anwände genast 10 deraf til nödwändiga Böcker. Men då jag nu lätteligen kunde inse, at mina öfriga Rd ej utom en noggran hushållning skulle wara tilräcklige til mina öfriga behov för et helt års tid; så beslöt jag at dageligen nöja mig med Commiss bröd och några koppar The watten. Om söndagen plägade jag spisa hos nära Slägtingar til middagen, och den goda Måltid jag då hade, måste styrka mig för hela weckan. På sådant sätt halp jag mig ej allenast fram utan skuld; utan detta lefnads sätt hade ock den goda följd, at jag, som hela den tiden, då jag war hemma och åtnjöt min Föräldrars och Wälgörares goda Bord, war mycket sjuklig*, nu mera befann mig fulleligen frisk och wiste af ingen opasslighet. Efter et års förlopp erhöll jag ej allenast fri mat oc dryck, utan äfwen ock flera Stipendier, så at jag i det yttre ej mer behöfde lida någon nöd. Widkommande min indre gång, så hade jag wäl under mina sednare Skole=år i Wiborg erfarit många rörelser på mit hjerta, så at jag ej kunde upföra mig såsom andra Skolgåssar, och blef derföre hållen för from och pietistisk.
_____________________________________________________________________
*och måste nästan hwart år utstå häftiga sjukdomar.
Men Synden hade likwäl öfwerhand i mit hjerta. Uti Köpenhamn blef det mig, efter et samtal med någon, först klart, at Frälsaren ännu feltes mig, oagtadt all min inbillade fromhet, Jag tilbragte deröfwer mina nätter med tårar, och snart lärde jag känna Frälsaren, såsom det, också för mina Synder slagtade Guds Lam. Nu gick jag en lång tid salig och förnöjd uti stillhet för mig, samt uti känslan af min stora owärdighet, men wek smånigom af ifrån den enfaldiga spåret, och råkade in i egen werksamhet. Då jag en gång begärde råd af den bekante Professoren Ewald, angående min tilkommande gång, gaf han mig til swars: “Ack gifwen I Ert hela hjerta åt Frälsaren, så behöfwen I icke söka något i werlden, utan man skall söka Er.” Jag fann händelse wis en tryckt Beskrifning om Herrnhut, och sedan jag flera gånger genomläst densamma, tänkte jag: Min Gud, gifwes således et folck i werlden, som ännu har så mycken likhet med de Apostoliska Församlingarna! Til det folcket wille jag ock höra! Jag blef derefter bekant med Bröder, och en af dem tog mig med sig uti en liten Samling hos den sal. Brodren Praetorius, hwarest jag ock fick se den salige Brodren
Leonhard Dober. Altsammans behagade mig rätt wäl, likwäl hade jag ännu betänkande at träda i närmare Förbindelse med Bröderne. En gång då jag hade warit til Nattwarden, kom jag om aftonen uti et djupt eftersinnande öfwer min gång, föll ned på mina knän, och bad Frälsaren enträgit at wisa mig, hwarpå det kommer an, at hos mig ännu förefölle så många Omskiften, och då hette det: Derifrån, emedan du ännu aldrig har öfwerlemnat Frälsaren ditt hela hjerta. Jag gjorde detta nu under tusende tårar, och bad honom om Nåd at kunna blifwa honom trogen och endast lefwa för honom i werlden. Som knappast hade jag mycket tröstad stått up, så blef mig Brödernas Sak helt klar, hwarpå jag under sjelfwa Bönen ej hade tänkt, och alla mina Betänkligheter woro förswundna. Nästföljande morgon gick jag til Broder Praetorius, och bad honom om närmare bekantskap, jag kom också snart uti et Sällskap, och åtnjöt ifrån samma tid många Saligheter ibland Bröderne. Detta upwäkte hos mig en drift at gå til sjelfwa Brödra=Församlingen. Men jag kunde ännu icke blifwa helt wiss derom. Då jag nu en gång hade gådt ut at spatsera för mig allena, föll jag på mina knän ned för Frälsaren
och bad honom hjerteligen at han wille skänka mig klarhet i denna Saken, men äfwen et enfaldigt och hörsamt hjerta at åtlyda hans wilja. Sedan slog jag up en Lösen för mig, den hette:” War tröst och oförfärad, och gör det. Det utföre han: Gud Fader, Guds son och den Hel. And!” Nu war mit Beslut fattat och all twekan mer fördrifwen. Jag blef likwäl ännu et år i Köpenhamn och antog en Catechet=Syssla wid Fru Kyrkan, likwäl ad interim; hälst jag ej wille låta binda mig, utan wäntade altid på et godt tilfälle, at få komma til Församlingen. Då nu min Farbroder, den bekante prosten Gerner, uti hwilkens hus jag då tillika med min Syster uppehöll mig, hade beslutit at skicka sina 2 Döttrar uti Barna=Anstalten til Herrnhag; så föreslog han oss, at beledsaga dem dit, hwilket för oss war et önskeligt tilfälle. Men wi måste, för at undgå upmärksamhet, taga en lång omwäg, reste derföre först til Norige, sedan til Amsterdam, och derifrån til Herrnhag, hwarest wi den 23. Sept. 1743. lycligen ankommo. Jag fick min första plats i Marienborn, och sedan jag, til min stora glädje fått låf at blifwa qwar, blef jag den 4 Januariii 1744 uptagen i Församlingen i Herrnhag, och kom med henne den 13 Aug. samma år til
första åtnjutandet af den Hel. Nattwarden. Härifrån kom jag med Seminario och Barna=Anstalten til Lindheim, hwarest jag hos Barnen hade en egen, men Salig Schola, emedan jag helt ensam hade at förestå en Stuga af de minsta Barnen. År 1745 kort före den 13. Aug åt hwilken dag jag redan länge förut hade fröjdat mig, blef jag kallad til Ordinarius i Marienborn, och fick af honom updrag at gå til Hollsten, för at göra flitiga besök hos de i detta Land och i Fuhnen med oss bekandta Präster och andra Syskon. Nästföljande morgon måste jag redan i sällskap med Br. Grasman til fots begifwa mig på wägen dit, hwilket i början wäl föreföll mig beswärligt, men gick derefter rätt wäl för sig. År 1747 reste jag med Syskonen Grasmans til Synoden i Herrnhag, blef där antagen til Acoluthie och flyttade sedan med Pädagogio til Grosshennersdorf, hwarest wi i Nov. 1748 ankommo. Jag höll ännu en lång tid fast wid det tänkesätt, som war rådande i Herrnhag wid min warelse derstädes, och lät mig af ingen menniska bewekas til ändring häruti, emedan jag höll det för det rätta, til dess en gång den wersen igenomträngde mit hjerta med djupt Intryck: “O hur gråter nu mit hjerta öfwer Jesu Död och Smärta!
Då öpnades mina Ögon, och jag insåg Fara, hwaruti jag hade kunnat störta mig, så framt icke en osynlig Guds Hand hade bewarat och uppehållit mig. Då den Sal. Grefwen Christian Renatus v. Zinzendorf år 1751 för sista gången kom til Herrnhut, tog han mig dit til sig, för at wid skrifwande gå honom til handa. Wid denna tid war det som han gemenligen sent in på nätterna förfärdigade de bekanta sköna Bot=Sångerna. Och då jag dag och natt war omkring honom, och han skänkte mig hela sit Förtroende; så hade jag jag i hans sällskap en oförgätelig salig tid. Uti hans sista Bref, hwilket han kort före sin hemgång år 1752 skref ifrån London til Lediga Bröderna i Herrnhut, erhöll jag en kallelse at wara led. Brödernas Chor=Hjelpare, och äfwen at betjena Barna=Anstalten i Niesky. Til slut af året kallades jag til led. Bröder Synoden i London - en Salig tid för mit Hjerta! - År 1754 kallades jag til Led. Brödernes och Gåssarnes Chor Hjelpare i Pädagogio i Hennersdorf; den 5 Jul. 1756 ordinerades jag til Diaconus, och den 12 Maij 1758 til Presbyter. Uti Julii månad samma år kom jag såsom Chor Hjelpare för Led. Bröderne
til Seminarium i Barby. Strax derpå kom äfwen Grefwen dit,och antog sig de unga Studerande Bröderne til mycken wälsignelse för dem. Uti Julii 1762 blef jag kallad til Herrnhut, där Församlingen och Gifta Chor=Hjelpare=Embetet i Barby blef mig updragit, til hwilken ända jag den 26 Julii blef förbunden til det Hel. Ägtenskapet med Led. Systren Christiana Gertrud Böehler. Den 4 Dec: 1964 skänkte oss Frälsaren en liten Son, men den 9 samma Månad tog han min K. Hustru hem til sig, och Barnet följde henne efter, samma afton. Jag flyttade nu wid början af följande år 1765 uti Enklingarnas Chorhus i Herrnhut, anstäldes strax derpå, såsom Protocollist wid därvarande Directorium, och antog mig tilika Enklingarne såsom deras Chor=Hjelpare. Derefter åtföljde jag Directorium til Slesiska Församlingarne, och sedan öfwer Niesky, Kleinwelke och Barby til Zeist, och hade så dag som natt fullt up at göra. Den 5 Junii 1767 trädde jag för andra gången i Ägtenskap me Led. Systren Margr. Elis. Duvernoy, och reste med henne til Ebersdorf, dit jag fick kallelse såsom Församlings=Hjelpare.
På Synoden 1769 updrogs oss at betjena den lilla Stads Församlingen uti Norden i Ost Friesland. Här hade wi i början många swårigheter at uthärda, särdeles från derwarande Stads=Magistratens sida. Men Frälsaren halp oss på det nådefullaste igenom. Ellfwa år förblefwo wi helt muntra och friska, och deltoga med tacksamhet i de wälsignelser, som Frälsaren låter regera i sina Församlingar. Men sluteligen fastnade jag uti en swår sjukdom, och midt i densamma fick jag år 1780 en kallelse til Neuwied för at där förestå gifta Chor= och gemensamt med Br Risler Församlings=Hjelpare Embetet. På Synoden 1782 blef jag kallad til Stockholm at betjena därwarande Societet. Uti Dec. samma afreste wi ifrån Neuwied och ankommo efter en långsam och beswärlig Resa den 5 Febr. 1783 öfwer Christiansfeld och Götheborg til Stockholm. Jag gick icke mycket gerna dit; men kunde likwäl icke annat än åtlyda min K. Herres anwisning, och det har icke ¨ångrat mig, hälst jag derstädes, oagtadt all min armod, åtnjutit så mången oförtjent Nåd, äfwen
och oförmodad glädje, särdeles wid den oss allernådigst förundta Concessionen och Sals, byggnaden, och hwarwid de rönte Undren af wår K. Herres igenomhjelpande skola blifwa mig oförgätelige. Wi woro öfwer 7. års tid i Stockholm och åtnjöto Syskonens Kärlek och Förtroende. Men som jag wid min tiltagande ålder mer och mer blef warse mina krafters aftagande, anhöll jag hos Unitets Älste=Conferencen at förunna mig en hwiloplats; men fick i dess ställe en kallelse til Christiansfeld, såsom Församlingens Hjelpare, hwarest wi ankommo den 16 October 1790. Ehuru jag är gammal och icke dogse til flerahanda Förrättningar, anser jag det likwäl såsom en särdeles nådig styrelse af min K. Herre, at han uti detta Landet, hwarest jag år 1745 och 1746 med tårar ganska ofta har bedt honom, at han här en gång wille samla sig en Bröder=Församling, hwilket, wid dåwarande widrighet emot Brödrene ej stod at förwänta, har täckts låta mig se en så talrik Församling härstädes, och förmodeligen
äfwen förunna mig den lyckan at få lägga mina ben till hwila på härwarande Guds Åker. Ja, wad Omöjeligt synes för oss, det är det aldraringaste af Hans mark. När Menniskor tilspärra, så öpnar han. Til slut måste jag om min Lefnadsgång hufwudsakeligen säga detta: Me hwad tålamod, nåd och huldhet har icke min Förbarmare ledsagat mig; jag skall i Ewigheten ej nog kunna tacka och tilbedja honom derföre! - Så wida den Sal. Brodrens egen upsats. Wår Salig. Broder ankom härstädes mycked tröttad af den långa Resan, och ingen hade wid den tiden kunnat tänka, at han intil 10de året skulle tjena härwarande Församling. Men som han ägde en ganska sund Kropps=Constitution, repade han sig snart åter, och åtnjöt intil sin höga ålder en så god hälsa, at en och hwar måste förundra sig öfwer hans werksamhet. Men ifrån 2 år tilbaka föll det likwäl andra, til äfwentyrs mer än honom sjelf, i ögonen, at åldren ganska mycket förswagade, såwäl hans sinnes som kropps
krafter. Han hyste et troget sinnelag för Frälsarens sak, och härwarande Församlings wälgång låg honom mycket om hjertat; af denna orsak kunde han ock, när något blef kunnigt, som efter hans Insikt ej war rätt, wisa en Ifwer, som ej altid på bästa sättet uptogs. Men kände man hans hjertas werkeliga mening; så måste man ej allenast ursägta, utan ock älska honom. När han förtrogne Wän och Medarbetare, den Sal. Brodren Fruaust, för sin öfwerhand tagande sjuklighets skull, måste ledlägga sit Embete, torde han ock wäl hafwa tänkt deröfwer, om icke han wid sin höga Ålder äfwen borde göra detsamma; men han försäkrade tilfälligt wis, at han i sit hjerta ej hade Frimodighet dertil; wäl kunde han ej mer uträtta mycket, men han wille desto flitigare bedja til Frälsaren för härwarande Församling. På sin sista Födelsedag, den 6 Oct. förledit år, tog han, i den wissa öfwertygelsen, at det skulle wara den sista här neder, i wisst afseende såsom afsked af Älste Conferencen. Han tackade för all honom bewisad Kärlek och Tålsamhet
ock war ganska kärlig emot en och hwar i synnerhet, så at det skall blifwa oförgäteligt för alla närwarande. I från samma dag har han ej heller mer kommit ur huset, utan har oftast, för ständigt tiltagande krämpor, hwartil under tiden en Feber, jämte en smärtfull tryckning i Underlifwet slogo sig, måst hålla sig wid Sängen. För wid pass 4 Weckor sedan syntes hans Ändalykt wara mycket när. Då några Syskon af Älste=Conferensen låto förstå, at de önskade få wara närwarande wid hans Hemgång*, swarade han: Det wore för honom ännu icke afgjort, at hans hemgång wore så när. Imedlertid hade han icke förgätit denna Önskan. Ty då han den 12 Martii, efter en mycket orolig och beswärlig natt, kände sig owanligt swag, lät han sjelf bedja Syskonen af Älste Conferencen til sig. Och då de hade instält sig, tackade han dem än en gång på det mäst rörande sätt för all emot honom bewisad kärlek. Wid den wersens sjungande: Mig i din Frid bewara blottade han sit gråa Hufwud, uplyfte de sammanknäpte Händren med en trängtansfull Blick i högden, och bad derefter sjelf om en Wälsignelse till
_________________________________________________________________________
*eller och taga et gemensamt Afsked af honom,
Sin Hemfärd, hwilken ock tildeltes honom under en Salig Känning af Jesu nära Närwarelse. Det fördröjde likwäl intil den 13dä om Morgonen kl. 2, då han andedrägt, under några Wersers sjungande, afstadnade och hans själ gick öfwer i Sin Återlösares Armar, sedan han lefwat härnedre uti 82 år, 5 månader och 6 dagar.
