.40007.25169

År 1771. d 5te Apr. gick den led. Systn: Hanna Cathr. Deber saligt utur Tiden. Hon har sjelf skrifwit följande om sin gång genom Tiden:

Jag är född här i Gborg. 1718 d 15 Febr. Min fader war skomakare och mästare härstädes. Mina föräldrar hade stor kärlek til mig; och då jag kunde läsa, höllo de mig flitigt til at läsa i bibeln, hwartil jag och fick stor lust. då jag läste i Nya Testamentet /: hwilket war mig kärast :/ kände jag ofta kraftiga rörelser af den h. Anda i mit hjerta så at jag ofta måtte gråta mycket; jag kände ock stundom en gudoml. kraft med besynnerl. glädje i mit hjerta, och önskade af hjertat, at wara et rätt guds barn. Såsom åren hos mig tiltog, så måtte jag och bli warse at förderfwet tiltog. Jag fick lust til wärlden, men dock under stor oro. Jag sökte ofta at få wara i en rymme och gråta, och bad den K. Guden, at han dock wille förbarma sig öfwer mig. Men tillika förföll jag derpå, at sjelf blifwa bättre, och råkade in i egit wärkande; mit begär war dock at blifwa salig; men det gick alt under stor hjertans oro. Då jag första gånge gick til den H. Nattwarden, war min oro än större, efter jag ej war wiss på, at jag gick wärdeliga dertil. Sedan föll jag i en stark sjukdom. Under den samma kände jag Frälsns närhet helt besynnerln och hade då häldre welat gå hem til Frälsn, än åter bli frisk. Någon tid derefter, sedan jag

 

sedan jag war frisk, föll mig in, som hade Frälsn sagt til mig: Jag är dören, jag är wägen, Sanningen och Lifwet”. detta styrkte mig helt besynnerligen. Wid de många nådebesöken, som jag är farit af Frälsn på mit hjerta, måste jag besynnerligen undra öfwer Hans stora Tålamod och långmodighet, som han har haft med mig arma. En gång mot Julehögtiden då jag gick ut i staden, såg jag på gatorna många fattiga människor, som tiggde, at få något til Helgedagarne, då bad jag Frälsaren, at han ock til Helgedagarne wille gifva mig något sådant, som kunde fästa hans hjerta wid hans hjerta; och då jag på Juledagen kom i kyrkan, söngs det verset: “Lofwat ware du Jesu Christ”, då jag hörde detta sjungas, wardt mit hjerta så intagit af Frälsn, at jag ej wiste huru mig war; det war mig så, som wore jag i Himmelen. Från den Tiden kom jag in i nogare umgänge med Frälsn. Likaså gick det mig wid Påska tiden. Jag tänkte: Ack K. Frälsn! wille du så möta mig i andanom, som du synligen mötte Mar. Magdal.! och det wederfors mig så, warwid jag hade en salig känning. Wid alt detta må jag dock undra öfwer den K. Frälsns stora tålamod med mig arma barn. Så långt går hennes egna skrifna berättelse. Man kan säga om henne, at hon war en stilla själ; hon war af få ord, och talade ej mycket. Hon war ganska fridsam och kärlig. Hon kunde sin salighet

 

lighet, och hade ringa tankar om sig sjelf. Hennes största nöije war, när hon war i umgänge med sina Systrar. Hon war mycket sjuklig, emedan hon i några år haft lungsot, men har derwid dock godt uppe; men nu på et års tid har hon ej kunnat gå utur huset, den 4de Mart: måtte hon läggas till sängs. Hennes trånad och längtan, war at få gå hem til Frälsn. Under sin sjukdom war hon tålig och stilla. På hennes hemfärds dag, bad hon sin broder, wår K. Br. Mich. Deber, at han wille be Magister Andrén komma til henne, emedan hon längtade mycket efter den Heliga Nattwarden. Sedan sade hon til sin Swägerska: Min Syster! Mina ögon blifwa så mörka, at jag nästan ej kan se. Då nu Mag: Andr. kom talade hon ganska syndareaktigt om sit hjertas tilstånd med honom, och han tröstade henne på et Evangeliskt sätt, och efter hållit skriftermålstal meddelade han den H. Nattwarden. Då han war bortgången, såg man, at det hastade til hennes ändalyckt. Systr Pihl hämtades til henne, och där woro jämnwäl några andra Systr tilstädes. Sr. Pihl söng henne några hemfärds versar; och nu der det verset: Som skjöld dig uppenbara wid ändan af all nöd ./. Afsomnade hon ljufligt uti sit 53die År. Hennes lik hade en behagelig blick.