View source for .40059.27590

Man musst Gott loben, der uns auf&nbsp;<br />
diese Zart augehoben, hwarwid hon&nbsp;<br />
utgj&ouml;t ymnoga t&aring;rar. Ifr&aring;n den<br />
tiden har hon r&auml;tt oftra l&aring;tit f&ouml;r-<br />
m&auml;rka sin innerliga l&auml;ngran, at<br />
Fr&auml;lsaren snart finge gj&ouml;ra henne<br />
f&auml;rdig at tag henne hem till sig.<br />
det kunde man ock n&aring;got f&ouml;r pass<br />
sk&ouml;nja p&aring; henne, d&aring; hon betygade&nbsp;<br />
en s&auml;rdeles l&auml;ngtan at tillika med<br />
Syskonen blifwa delacktig af Herrens<br />
lekamen och blod i det hel: sacramen-<br />
tet, och gaf derwid p&aring; visst s&auml;tt till-<br />
k&auml;nna, at det torde wara sista g&aring;n-<br />
gen h&auml;runder. Annan dag pingst<br />
l&auml;t hon i anledning af n&aring;gon omst&auml;nd-<br />
dighet tydeligen f&ouml;rst&aring;, at hen-<br />
nes hemg&aring;ng woro hos henne afgjord<br />
och hennes yttrande derom gaf mig<br />
et djupt intryck. <hi rend="underline">d 3die&nbsp; Junii</hi>, d&aring;&nbsp;<br />
jag hade kj&ouml;pt n&aring;got till w&aring;rt hus-<br />
h&aring;ls behof och l&auml;mnade det &aring;t hen-<br />
ne, sade hon: det war w&auml;l, du be-<br />
h&ouml;fwer det p&aring; min begrafning.