.40090.28165
inrättade barna föreldrarna. kort der efter fingo wi kallelse at resa til Sw.
och foro derföre straxt bort. I Swnska Pommern föll min hustru i en ganska swår siukdom; hwarföre wi icke förr <hi rend="underline">kunde komma fram til st. från d 15 Jan. 1745.</hi>
der har frälsaren skänkt oss 3 barn, af hwilka den 1 sta och 3<hi rend="underline">ide</hi> äro hemma
hos sin återlösare. Med de andra <hi rend="underline">kommo wi år 1751. i Junii må-
nad åter til wårt käraste Hhut igen.</hi> År 1752. kom jag såsom ordinarius
gnaden herzel; hwarifrån jag året de efter blef kallad til br. Fischer i
stora Camin. Men efter wi för de derwarande omständigheter skul icke
kunde blifwa länge wistande; så besökte wi de der omkring warande
(ett stycke fattas av kanten på papperet red.anm.)
stm, och i synnerhet i Stettin, och reste sedan til wårt k. Hhut tilbaka
detta är korteligen frälsarens saliga ledande med mig hit
wid hwars öfwerläggande jag har stor ordsak at tilbedja; men när jag
tilbakars på den mångahanda otrohet och kallsinnighet, som jag för den
ret med mig sielf, så faller mig den wersen in: "denk ich an deine (huld
Mann mit zerhaunen sehnen, und das was ich verschüld, so (schmelz)
mein Herz thränen. När jag tänker på din huld, men, --
så såren, är uppå min stora skuld, smelter jag i tårar.
Straxt efter min återkomst hit igen har den gambla sk--
som jag haft i min högra arm, mera brytit ut, så at åtskillig--
och diupa öpningar, icke alhenast hafwa förordsakat mig ganska ömma, g--
trängande, och, m frälsaren icke med sin närwarelse o skr--
tröstat mig, odrägeliga smärtor, utan hafwa ock så intagit --
min hydda, at jag alla stunder kan se efter det saliga ögna--
ket, då min mun i hans arm och sköte utbleknades --
so wida gaft <hi rend="underline">wår salige broders egen upsats </hi>en hans --
nes lopp <hi rend="underline">in til den 28 Febr. i detta år</hi> 1755. Men kan ock icke le--
rördt, at han sedan den tiden wår k. Johannes i Jul. förled--
talte med älsta choret, och hade et besynnerligit samtal med
hdem, uti sit sinne mycket hder haft at göra med sin hemgång
och ofta låtit sig förliuda: det wore nu det aldrabästa för --
nom, at han ginge til frälsaren.
