View source for .40090.28165

inr&auml;ttade barna f&ouml;reldrarna. kort der efter fingo wi kallelse at resa til Sw.<br />
och foro derf&ouml;re straxt bort. I Swnska Pommern f&ouml;ll min hustru i en ganska sw&aring;r siukdom; hwarf&ouml;re wi icke f&ouml;rr <hi rend="underline">kunde komma fram til st. fr&aring;n d 15 Jan. 1745.</hi><br />
der har fr&auml;lsaren sk&auml;nkt oss 3 barn, af hwilka den 1 sta och 3<hi rend="underline">ide</hi> &auml;ro hemma<br />
hos sin &aring;terl&ouml;sare. Med de andra <hi rend="underline">kommo wi &aring;r 1751. i Junii m&aring;-<br />
nad &aring;ter til w&aring;rt k&auml;raste Hhut igen.</hi>&nbsp;&Aring;r 1752. kom jag s&aring;som ordinarius&nbsp;<br />
gnaden herzel; hwarifr&aring;n jag &aring;ret de efter blef kallad til br. Fischer i<br />
stora Camin. Men efter wi f&ouml;r de derwarande omst&auml;ndigheter skul icke<br />
kunde blifwa l&auml;nge wistande; s&aring; bes&ouml;kte wi de der omkring warande<br />
(ett stycke fattas av kanten p&aring; papperet red.anm.)<br />
stm, och i synnerhet i Stettin, och reste sedan til w&aring;rt k. Hhut tilbaka<br />
detta &auml;r korteligen fr&auml;lsarens saliga ledande med mig hit&nbsp;<br />
wid hwars &ouml;fwerl&auml;ggande jag har stor ordsak at tilbedja; men n&auml;r jag<br />
tilbakars p&aring; den m&aring;ngahanda otrohet och kallsinnighet, som jag f&ouml;r den<br />
ret med mig sielf, s&aring; faller mig den wersen in: &quot;denk ich an deine (huld<br />
Mann mit zerhaunen sehnen, und das was ich versch&uuml;ld, so (schmelz)<br />
mein Herz thr&auml;nen. N&auml;r jag t&auml;nker p&aring; din huld, men, --<br />
s&aring; s&aring;ren, &auml;r upp&aring; min stora skuld, smelter jag i t&aring;rar.<br />
Straxt efter min &aring;terkomst hit igen har den gambla&nbsp; sk--<br />
som jag haft i min h&ouml;gra arm, mera brytit ut, s&aring; at &aring;tskillig--<br />
och diupa &ouml;pningar, icke alhenast hafwa f&ouml;rordsakat mig ganska &ouml;mma, g--<br />
tr&auml;ngande, och, m fr&auml;lsaren icke med sin n&auml;rwarelse o skr--<br />
tr&ouml;stat mig, odr&auml;geliga sm&auml;rtor, utan hafwa ock s&aring; intagit --<br />
min hydda, at jag alla stunder kan se efter det saliga &ouml;gna--<br />
ket, d&aring; min mun i hans arm och sk&ouml;te utbleknades --<br />
so wida gaft <hi rend="underline">w&aring;r salige broders egen upsats </hi>en hans --<br />
nes lopp <hi rend="underline">in til den 28 Febr. i detta &aring;r</hi> 1755. Men kan ock icke le--<br />
r&ouml;rdt, at han sedan den tiden w&aring;r k. Johannes i Jul. f&ouml;rled--<br />
talte med &auml;lsta choret, och hade et besynnerligit samtal med<br />
hdem, uti sit sinne mycket hder haft at g&ouml;ra med sin hemg&aring;ng<br />
och ofta l&aring;tit sig f&ouml;rliuda: det wore nu det aldrab&auml;sta f&ouml;r --<br />
nom, at han ginge til fr&auml;lsaren.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
&nbsp;