Moravian Lives

Jag är född på Åland i Fögle sockn d: 25 Maij 1713. hwarest min fader war en wälmående bonde. När jag war 12 weckor gaml. föll ryssarna in i landet och upbrände eij allenast mina föräldrars gård; utan plundrade och förhärjade hela landet. Mina föräldrar flydde då i största hast, blotta och bara, med mig och 3 ne mina bröder, men hwarthän wet jag eij, förrän jag war ungefär 3 år, då woro wi i Uppland i stor fattigdom. Ryssarna inföllo då äfwen i landet, härjade och brände, samt jagade efter oss i skogen; dit wi flydde med 100 de tals andra meniskjor. En natt låg jag med min moder och mina bröder i en tät skogs=backe helt uthungrade; om morgonen träffade 4 ryssar oss, och borttogo wåra kläder, at min mor eij fick behålla mer än lindtyget och en kjortel. De hotade oss med döden, om wi eij wille uthwisa, hwar

flere meniskjor gjömt sig i skogen. De drefwo oss för sig med hugg och slag, tills min moder föll af wanmackt och förmådde eij gå längre, då den ena ämnade mörda henne med sin sabel, men en af dem hindrade honom. Omsider gingo de ifrån oss och togo min 7. årige bror med sig bort. /: hwilken wij efter 14. dagar åter träffade i skogen :/ wår hunger war stor, at wi åto måssa på bergen. Sedan gingo wi widare, at upsöka annat folk, som gjömt sig i skogen; men förr än wi wisste, woro wi kringrände af skogseld, som ryssarna upptändt. Då jag wisst omkommit i moraset om eij Frälsaren så styrt, at en hustru kom mg till hjälp och med stor lifs=fara bragte mig till min moder, som stod och grät, sedan hon förlorat mig ibland eld och rök. Ungefär 4 weckor uppehöllo wi oss i denna skogen, hwarest wi stundom träffade något folk, som gåfwo oss en bit bröd. När omsider ryssarna woro bortfarne, flyttade wi i en liten

backstuga, wi hade warken kläder eller föda, utan måste tigga af medlidande meniskjor. Min fader brydde sig eij heller mycket om oss; utan for omkring i byarna, at förtjäna sig själf födan. Nu fingo wi äfwen weta, at ryssarna med sig bortfört min älsta bror, som war 9. år och tjänte på en herrgård; hwilken altsedan aldrig kommit till rätta. Min mor flyttade i några år ifrån den ena till den andra byn, i största fattigdom och sökte arbete, för at bärga sig och mina 2ne bröder fram med lifwet. När jag war 5 år, dog min fader. Då for min moder med oss 3ne barn till Åland, för at se efter wåra förstörda hemman; men där war allting ruinerat, undandragande sjäfwa jorden, som redan war tagen i besittning genom intriger af min half=syster, hwilken min fader haft med sin första hustru. Således foro wi

med oförrättadt ärende tillbaka åt Stockholm, och tigde oss fram, hwarest wi kommo. Sedan tog en herre oss af medlidande, ut på sin gård i Roslagen, hwarest wi voro i 2ne år. Där gick jag om sommaren wall med fåren och om wintern med getterna. När jag war 8 år kom jag till en torpare för barnflicka, men min moder for till Upsala at söka en släcktinge, där hon war i 5 år. När jag warit emot 1. år hos denna torparen, så blef hans barn dödt, och jag kom till en annan torpare, som war en hård man, hwilken slog både mig samt sin hustru och barn, då ha war besupen. Där uthärdade jag knapt et år. Sedan war jag et halft år hos en bonde, som tog mig af barmhertighet, tills jag kunde få tjänst. Derefter kom jag i tjänst hos en torpare hwarest jag war i 3 år. Där fick jag lära mig läsa i bok under den tiden, som jag gick

wall med hans kor. Jag gick ock då första gången till den Heliga nattwarden, utan at weta hwarföre, men at det war så landsens sedwana. Icke desto mindre kjände jag en innerlig glädje efteråt hela weckan, men wisste eij, hwarifrån den kom, icke eller sade jag något derom för någon meniskja. Sedan kom jag till en rik bonde, där jag war 2 år, men jag fann ingen ro i alla de fåfänga tidsfördrif och nöijen som där wankades, utan flyttade till en anna sockn, där jag war et år hos en bonde, hwarifrån jag flyttade till Stockholm och fick tjänst hos en slagtare. Nu war jag ungefär 20 år gammal, jag flyttade sedan från det ena stället till det andra, utan at finna någon frid i mitt hjärta. 1751, då jag war 38 år, hwart jag alfwarligen bekymrad om mim själs frälsning. Jag gick flitigt i kyrkan; men fan dock ingen blifwande frid.

1852. blef jag kraftig wäckt i en Passionspredikan; natten derefter drömde jag, at jag tillika med många andra, slog och gisslade Frälsaren; hwarpå jag waknade , i en förskräckelig jammer och gråt. Ty jag kunde eij gifwa mig tillfreds deröfwer, at jag tyckte mig hafwa hulpit till at plåga Frälsaren. Jag qwaldes af denna sorgen en hel wecka, men omsider wisade sig Frälsaren för mig i sömnen, huru han ock för min synd war afbleknad. Icke destomindre infant otron sig å nyo och gjorde mig, många nöder och morke stunder, ty mången gång föll det mig in, at allt woro min egen inbillning. Någon tid derefter hörde jag magist: Grén predika om, huru Petrus förnekadt Frälsaren; då war det mig så, som som wore jag densamma; Ja, jag kunde under hela predikan eij annat, än bada i tårar, och alla mina krafter blefwo

så medtagne, at jaga eij förmådde gå hem ur kyrkan utan måste bedja en bekant hustru leda mig hem. Denna saliga sorgen warade ungefär et år förrän den kjäre Frälsaren lät mig blifwa gudomeligen förwissad, at han förlossat mig ifrån syndens och satans herrawäld och at han nu wille antaga mig till sin ägendom, samt barn och arfwinge i tid och ewighet: nu kunde jag med hjärte kjänning sjunga: Han är människja worden, i werldsens sista tid . Af rena jungfru boren, till oss hit kommen nid: dödsfängslät hafwer han brutit, och lifsens dörr uppslutit, oss himmelen öppen gjort. Jag bodde ensam för mig allena och försörgde mig med hwarjehanda fabriges=arbete, samt war rätt glad och förnögd med min lott; men efterhand började dessa ljufliga kjänning förswinna, och jag kom i en nöd, så at jag tänkte:

at det nu wore ute med mig, och at Frälsaren eij brydde sig widare om mig. När jag en dag satt allena och med oro så tänkte öfwer mitt tillstånd: Så war det mig så, som någon hade sagt till mig: Saliga äro de, som icke se och dock tro: hittils har du ätit mjölk, men härefter måste du wänja dig wid stadig mat. När jag bodt i ensamhet för mig allena i 8. år, fick jag den lyckan och glädjen, at komma i tjänst hos de härwarande Församlings=syskonen Ike, hwarest jag war i 10 ½ år. Men då jag war 60 år, började mina krafter så aftaga, at jag eij mera dristade taga mig någon ordentellig Års=tjänst, utan har sedermera warit till hjälp hos en och annan af Syskonen,

så at jag dock haft min tillräckeliga bärgning, och warit så nögd med min del, som kanskje mången annan. För 4. år sedan styrde min kära Frälsare så, at jag blef intagen i Johannes fattighus; hwarest jag hafwer fått hus=rum och wärme samt 32. sihl: i hwarje månad till uppehälle. och som jag nu snart är 72. år gaml., så är min nästa dicktan och tracktan denna: at den kjäre Frälsaren måtte helt och hållit få Disponera mina så öfwriga lefnadsdagar, och tillbereda mig så, at jag i en salig stund, måtte få fara hem till honom, där jag wid hans genom

borrade fötter får lofwa och prisa honom för hans obeskrifweliga långmodighet, tålamod, godhet och barmhertighet emot mig usla mull.

Då hon fick lof att flytta på fattighuset, war hon ganska förnögder, at Frälsaren så sörigt för henne; hon sade, nu är det mig så, som flyttade iag uti et Syster hus, der nu min Siäla brudgum skal giöra mig färdig til sin brud, som han så dyrt med sitt egit blod förwerfwat hawer; hon har nu warit på fattig=huset något öfwer 14. år; och fört en exemplarisk.: wandel.

wandel, war och älskat af alla, samt lefwde i frid med de som bodde til samans med henne, hon besökte gierna Syskonen så länge hon kunde, sista gånger då hon war uti et Sälskap med några Syskon, sade hon: jag blir nu så darande och swag at iag intet mera orckar gå ut, och intet kan nu mera upmuntra mig, än min Frälsares kiära när het,” hon läste den wersen, din swet och ditt blod. lät öfwer mig rägna, mig kan på jorden ej annat fägna/ med mera. slutet på Juni månad. föll hon och stötte sig på dät ena benet. De sista 14. dagar af hennes lefnad. Hade hon en swår wärk och smärta

smärta; men war tålig.. och wäntade med stor längtan, at få snart whila ut hos Frälsaren. Då hon den 29 Juli besöktes af en Syster, war hon mycket förnögd däröfwer, och sade til henne et muntert farwäl, och samma dag afsomnade hon uti en ålder af 82. år, 2. månader och 27. dagar.