Moravian Lives

Enke=Systerna Sara Margreta Cedermark hemgången i Stockholm d,. 17 Februari 1813, har upteknat följande om sin gång genom denna tiden:

 

Jag är född den 12 Martii 1727 tre mil från Stockholm vid Brenninge Bruk där min fader var inspector. Då jag var 4 år gammal, blev han död, och efterlemnade min moder med 4 barn, bland hvilka jag var den äldsta. 2ne av mina Bröder tog vår slägt at uppfostra, men jag och min yngsta broder blevo hos min Mor. Jag var en mycket yr och verdsligt sinnad flicka, som gjorde min moder mycken möda. Ehuru hon var i knapa vilkor lät hon dock lära mig alt det jag i dess unga år kunde fatta. Jag såg henne ofta med tårar bedja til Gud för oss Barn, men isynnerhet för mig. Detts gjorde mig ofta förlägen öfver mig sjelf, men som jag älskade verlden och dess lustar, så glömde jag snart bort min Moders trogna förmaningar. Hon trädde sedan i annat gifte och fick en myck

 

mycket hård man, af hvilken vi barn blefvo hatade och strängt hållne, men Gud såg til hennes suckar och tårar, och tog henne i hennes första barnsäng efter en son, i sin eviga säkerhet til sig, i hennes 33 dje år. Jag var nu på tolfte året, och den första af mina syskon som måste gå at tjena hos främmande folk. Först då började jag at tänka på alt vad jag af min Moder hört, men ej aktat, dock styrde Gud så, at jag fick en god och ömsint Matmoder, hvilken ej fordrade mycket af mig, detta gjorde at jag snart kom i min förra munterhet. Jag hade af naturen god röst, hvilken behagade andra, men aldramäst mig sjelf. Skärtorsdagen 1740 gick jag kl. 11 om aftonen uti en stor sal och sjöng en Passionspsalm; emedan melodien behagade mig, sjöng jag 2 gånger den versen: Då nu Christus Guds ende Son, Gaf sig i dödsens fara, Långfredagsnatt gjorde Han sin Bön Me svett och blodiga tårar m. m. var det som någon sagt til mig, tyst, tänk, om hvem sjunger du? för hvem har Han gråtit och svettats blodig svett? för dig du arma barn hette det i mit hjerta,

 

och som jag var allena i rummet, föll jag straxt ned, gret bittra tårar och bad, tils jag ej mer kunde gråta och bedja, och vad jag då bad om, vet jag ej, ty gråta tog bort alla ord, och mit hjerta ville liksom flyta ut af mina ögon. Detta var den första omedelbara Guds Nåd jag kände på mit hjerta. Jag hade ingen menniska som jag kunde tala vid, men blef emot min art stilla och indragen, andra blefvo ock det varse på mig, samt bjödo til at uppmuntra mig, jag följde ock snart deras råd, och gick min muntra gång, men de orden: med svett och blodiga tårar, gjorde mig ofta mitt uti mina nöjen helt tyst och modfält, ack at jag då känt något Guds barn som fört mig på spåret om Frälsaren, huru mången synd och nöd hade jag då undvikit, men efter jag ej gaf akt på den rösten. Hans svett och blodiga tårar, som så ofta skallade uti mit hjerta, så nödgade Gud gå en annat väg med mig. Min goda Fru kunde för sina yttre omständigheter ej längre behålla mig i sin tjenst, derföre kom jag til en annan, detta blef för mig ett svårt byte, jag kan ibland myck

 

mycket, ganska elakt folk, led brist på mat och kläder, och hade ingen vän, dertil kom ock at två min slägtingar af hvilka jag kunnat vänta mig någon hjelp, dödde på en dag, äfven kände jag mig osalig til kropp och själ. Jag sökte mig som oftas en enskilt plats, gret och bad til Gud at Han ville hjelpa mig; jag lofvade göra bättring, och om Han hjelpte mig ur detta eländiga tilståndet; så skulle Han allena vara min Gud, och jag vara och förblifva Hans barn, under det jag så gret och bad, kände jag mången tröst uti mit hjerta, men jag förlorade den snart åter, genom mit lättsinniga utsväfvande. Jag började gå flitigt i kyrkan, och tänkte at derigenom tjena Gud, hörde ock omtalas en Prest som hette Tolstadius, den Mannen taltes om både ondt och godt, dock drev mit hjertas oro mig at tänka: du måste dock höra vad han säger, men då jag hörde at han predikade om bättring, och at lefva heligt efter Lagen, och jag kände at jag hade hvarken vilja eller för=

 

förmåga at fullgöra Guds bud, lemnade jag alt, och kunde ej mer säga än allenast: Gud miskunda dig öfver mig arma synderska; just då jag var i denna usla belägenhet til krop och sjel, styrde Gud det så at jag blef förlofvad med min k: man Sidenfabriqueren Daniel Cedermark, en naturligt from man, men som båda hade döda och förderfvade hjertan, så började vi ej vårt Ägtenskap efter Guds vilja. Med denna min k: Man har jag dödt 5 barn, 3 äro i sina späda år gångne til Frälsaren. Ehuru mina yttre omständigheter voro förbytta til heders stånd och skäligt god utkomst, så var mit hjerta dock ej roligt, jag kände altmer mit förlorade tilstånd, och bjöd många gånger til att omvända mig, men det räckte knapt 8 dagar, så var jag just densamma som förut, om ick sämre, dertil kom ock at min Man blev ganska vidrigt och fiendteligt sinnad mot mig, han sökte sådana sällskaper som bjödo til at aldeles förstöra honom til kropp och själ, men just detta blef en anledning för mig, at dessmer efter tän=

 

tänka min hittils förda gång. Jag hade en stor Fabrique at ensam sköta, äfven 5 små barn, et osaligt hjerta, och många yttre omständigheter som drefvo mig at med alfvar söka Gud; jag gick flitigt i kyrkan, kom ock i bekantskap med Magister Gren, och flera af hans åhörare besökte mig; deribland äfven k lediga systrar som voro mina grannar, men dessa voro mig til hinder, så at jag ej vågade tilegna mig Försoningen i Jesu blod, den jag ock i Grens predikningar hörde, stod öppen för alla arma syndare, ty de sade at jag först borde vara en sådan rättskaffens menniska som Guds Lag kräfver. Jag tröstade mig litet dermed at jag ej begått någon stor synd, gret och bad til Gud, at Han dock ville visa mig hvarföre jag ej kunde finna någon ro för min arma själ, och tänkte, du har ju ej begått några stora och uppenbara synder men denna egna rättfärdighet varade ej länge, ty genom en förefallen händelse upvaknade mit samvete, och jag såg mig naken och usel blottstäld för Guds dom, dock vågade jag så för=

dömd

 

dömd jag kände mig, kasta mig ned för Herren Jesum, och för alla min emot Hans bud begångna synder bedja honom om förlåtelse, den jag ock på stället bekom. Mit hjerta blev upfylt af Guds frid och tröst, jag gick nu en tid lång med denna friden i mit hjerta, samt fick genom Grens och Odelii predikningar mer insikt uti Försoningen i Jesu blod. jag blef ock bekant med en syster vid namn Hedda Schmitt, denna syster tillät mig at gå i de sammankomster som blefvo hållna i hennes hus 2 gånger i veckan af Gren, Odelius och Hedstedt, så gick min tid några år; men jag kunde ej ernå någon blifvande nåd för mit oroliga hjerta, orsaken dertil var at jag ej resolverade mig at helt gifva Frälsaren detsamma, ty fastän verlden blef mig ganska trång och svår, så älskade jag dock Henne mer än frälsaren, derföre blef mit dagsverk at synda och sörja. År 1760 kom Syskonen Ike til Stockhom, och då de gjorde et besök hos Hedda Schmitt, styrde Frälsaren det så at jag just var där. Det sade mig

 

mig ingen hvilka de de voro, men Guds Ande sade mig, dessa äro rätta Jesu vänner, som skola säga dig Lifsens Ord til Salighet, ty de hörer til detta folket. Mit hjerta och mina ögon flöto af tårar, och som jag ej förstod tyskan, tog jag en tysk Bibel och slog up et språk, med den sucken, Herren Jesu tala du nu för mig; jag viste ej vad språk jag fick, men Bror Ike lade sin hand på mit hufvud och välsignade mig. Det var mig som Frälsaren sjelf hade välsignat mig, den dagen skall jag ej förglömma. Jag fick straxt låf at besöka dem, men hvad vi taltes vid, det skulle en syster tolka. Nu började den Hel. Ande alt mer och mer uptäcka mig mit grundförderf, äfven mit af synden helt förderfvade hjerta. En dag då jag gick at besöka Syster Ike, kände jag en sådan fiendskap til Jesu Blod at jag började skälfva och darra som et löf, jag tänkte, hvart skall du gå? Ikes talar ej om annat än blod och sår, och du ryser dervid, jag var då i bgrep at gå hem igen, men stadnade litet på Norrbro, och

 

och som strömmen starkt brusade, fäste jag mit öga derpå, vid det jag så stod, föll den versen mig in: Ingen sjö så högt upsvallar, Intet djup så grundlöst är, Ingen ström så hastigt faller, som den ringsta likhet bär, Mot den nåd som Herren blid, Oss bevisar allan tid, hälst då synden vill oss föra, på förderf och platt förgöra. Jag fattade då mod, fast mina ögon flöto af tårar, och då jag berättade Syster Ike hvad på vägen dit föregått i mit hjerta, tröstade hon mig och sade, det är en ovärderlig Nåd at den hel. Ande visar dig detta, ty fiendskapen til Frälsaren, Hans sår och blod, ligger i alla menniskors hjertan, som ej erfarit Hans blodskraft på sina hjertan, men jag kunde ej tro at någon menniska var så förderfvad som jag. Så usel jag då kände mig, blef mig tilsagt, at jag helt skulle blifva antagen i Syskonens gemenskap och skötsel. d. 18 Augusti 1761 var den för mig så efterlängtade dagen, då jag första gången hade den nåden at vara i lässtunden och straxt derpå fick sällskap. Syster Ike lärde sig alt

 

alt mer och mer svenska, och mit hjerta lärde äfven mig at tala, men mina ögon blefvo mit hjerta rätta tolk, Frälsaren skänkte mig ock Nåd at vara öppenhjertig mot min Sköterska, och som jag på jorden ingen förtroligare vän ägde, så rådfrågade jag mig med henne både uti den inre och det yttre, och har deraf i sanning erfarit, at lydnad är bättre än offer, och höra til är bättre än det feta af vädrar. Näst min egen själs, blef mina bägge söners salighet, min dageliga suckan til Frälsare, men af dessa 2 tåreplantor är bara den yngsta sonen Ambrosius kommen i Brödernas gemenskap. Mit heta temperament och flygtiga sinnesställning, förorsakade mig dageligen nöd och bekymmer, ty jag såg altid mer på mit djupa elände, än på Frälsarens stora menniskokärlek, och detta verkade äfven på min hydda, så at jag ofta blef sjuk, och mit sinne helt melancoliskt. Men ack, med hvad stor trohet har ej Frälsaren gått efter mig arma, ja han har ock gifvit Sysk: Ike tålamod och fördragsamhet med mig den eländigaste af alt hvad eländigt heter. År 1768 började den hel. Ande et nytt

nytt nådearbete på mit hjerta, jag blef mycket sjuklig, och min äldsta son förorsakade mig många sorger, då började jag at tänka, huru har denne tåresonen kunnat bli så aldeles förderfvad; hvar har han ärft et så syndigt hjerta? Då hette det hos mig, af dig har han ärft detta onda. Jag vaknade som ur en dröm, och började tänka öfver hela min vandring alt ifrån mina barnaår, jag gret och bad til Frälsaren dag och natt, och ju mer jag det gjorde, destomer visade Han mig, ja, äfven mina aldeles okända synder, både i tankar ord och gerningar, jag gret natt och dag för Frälsaren, och för hvar Synd Han viste mig, uptändes väl et litet hoppatt Han skulle förlåta mig alt, men min stora otro och mit melancoliska sinne gjorde mig aldeles utmattad till själ och kropp. Då nu Frälsaren visat mig alla mina otroheter, och mina ögon ej mer kunde gråta, och min tunga ej mer talade än, Herre Jesu, min och hela verldens Frälsare, förbarma, ack förbarma Dig öfver mig den största synderska på jorden, då brast Hans hjerta af förbarmande och Han lade sin sårade hand

 

hand på mit dödssjuka hjerta, och tilsade mig alla mina synders förlåtelse för tid och evighet. Jag öfverlämnade mig då uti Hans blodiga armar, och gjorde et nytt förbund med Honom, at evigt tilhöra honom, ja Amen, den Guden evigt min Gud blifva skall, och enda orsaken är dock hans pina; at Han ej skiljes ifrån de sina, Halleluja. Mit hjerta hoppade af glädje, och min hydda blef så styrkt at jag kunde gå utur min säng, där jag i veckor hade legat. Några dagar derefter var det mig som något felades, och jag kände at Frälsaren ville säga mig något och då bad jag Honom, tala min söte Frälsare, din arma vill göra hvad du säger, så sade Han jag har förlåtit dig alt hvad du brutit, men du skall ock säga det för din Sköterska, äfven huru mycket jag givit dig til, ty det hörer til min nådeshushållning ibland mit folk. Jag blef något litet betänkelig, men kände straxt, at denna betänkelighet ej hade annan grund än egenkärleken, och den hade Frälsaren äfven förlåtit mig, derföre fick jag ock Nåd at lyda. Jag skref hela mit lefnadslopp sådant som Frälsaren vist mig

 

vist mig det, jag bredde det ånyo ut för Honom, och tackade Honom med många syndaretårar för Hans stora tålamod och myckna förlåtelse. Sedan gaf jag det med egen hand åt Sysk: Ike, och då jag sjelt läst up alt för dem och äfven frågat om också de för Frälsarens skull kunde förlåta mig, svarade Bror Ike, De genomstugna Händer som dig absolverat, gifve dig sin frid och välsignelse. Hvad mit hjerta dervid kände går ej at beskrifva, det ropade jämt: Din Svett och Dit Blod, lät öfver mig regna, mig kan här i tiden ej annat välsigna. O dyra Svett och kostbara Blod, O dyrbara Svett, ack kostbara Blod. Jag gick sedan en lång tid i denna glädjen, och mina yttre göromål blefvo äfven välsignade, så at jag ofta sade til Frälsaren, min söte Herre, gif mig ej ut min del härnere, bibehåll mit hjerta vid Dina sår. Han, det trogna Hjertat, viste at förbittra detta jordiska manna, så at det ej skulle skada utan förödmjuka mig. Jag blef sjuklig, och den hel. Ande visade mig, at roten til alla mina utbrott satt qvar mit hjerta. Jag kom ofta i förlägenhet öfver mig, om jag ej skulle tröt=

 

trötta ut Frälsaren, eller om jag skulle bli honom trogen intill ändan. I denna förlägenhet har han dageligen måst trösta och tillfredsställa mit arma hjerta. Den 20 Nov. 1781 behagade Frälsaren til sig kalla vår gamle trogne lärare Br: Ike, och Syst. Ike fick sin plats i Niesky. Emedan dessa varit de första Församlings Syskon jag känt, och hvars trogna skötsel jag i 22 år njutit, så gjorde förlusten af dem, mit utomdess melancoliska sinne så nedslagit, at jag genom sorg tog skada til min hälsa. Vi fingo sedan nya Syskon, hvilka antogo sig oss, men som de ej kände mit sensibla sinne, så hafva åren 1783 och 1784 varit mig dryga Skoleår, på hvilka jag med Frälsaren haft många tåresamtal, isynnerhet under mina 10 veckors smärtande gallfeber, uti hvilken jag än mer lärde känna min egenkärlek, min stora vidhänglighet vid Guds barn, mit för myckna skådande på mig sjelf och mina brister, mit skarpa öga på andras fel, ja många dolda kropps och själs snedheter har Frälsaren under den tiden upp=

täckt

 

täckt mig, men ock tillika tröstat och styrkt mit blödiga hjerta med sin kära frid. I passionstiden 1885 bekände jag den trogna Frälsaren på et apart sätt til mit arma hjerta, och visade mig, at det arma syndarespåret fattades mig, at med alt mit elände krypa til Hans kors, och vid hans sårade fötter dageligen och stundeligen tigga om pardon, om en ny nådeblick, om et nytt omarmande af Hans sårade händer.

Den 9 Maij 1791 behagade Frälsaren til sig kalla min k: Man. Han gick som en salig försont syndare til Frälsaren, i en ålder af 78 år 2 månader. 46 år lefde jag med honom, och hade sluteligen den glädjen at se honom saligt insomna som et barn i sin Frälsares armar. Sedan jag lagt hans ögon i hop, föll jag på mit ansigte ned för Frälsaren, och bad honom at natt och dag få vara innesluten i Hans ömma hjerta, så länge han ville at jag härnere skulle vandra. Din Svett och Dit Blod lät öfver mig regna. Mig kan här i tiden ej annat välsigna, ack dyrbara Svett, ack dyrbara Blod.

Så långt hon sjelf.

 

Något öfver 50 år har vår saliga Syster varit en Medlem af vårt härvarande lilla Bröder=Samfund, och var följaktligen så allmänt ibland oss känd, at vi ej behöva mycket bifoga til den af henne sjelf författade teckningen af dess lefnadsomständigheter. Hon kände sig såsom en fattig och nådbehöfvande Synderska, och yttrade ofta för förtrogna vänner, hvilka smärtestunder hennes af naturen verksamma och förbastande sinnesart förorsakade henne, då hon vid sömnlösa nätter fann tillfälle at noggrant eftertänka och granska sit förhållande. Hennes alltför stora vidtränglighet vid vissa i fordna tider brukliga Talesätt, hvilka i det nästföljande vidtogo en med Biblens helgade uttryck mera öfverensstämmande ändring, gjorde, at hon ofta tyckte sig sakna något af sit förra åtnjutande; men äfven detta hennes tänkesätt mildrades med tiden, och hon fann i Evangelii rena ord en tilfredställande näring för sin själ. Hennes til svårmodighet benägna sinnesart, förenad med känslan af hennes egen elände, syntes för henne ofta fördunkla blicken på hennes Förbarmares kärleksrika hjertelag mot alla

ar=

 

arma och elända, samt stundom försvåra den barnsliga och frimodiga tillgången til Honom, likväl bragtes hon genom sin Frälsares Nåd altid åter på rätta spåret tilbaka. För sin Famille var hon en outtröttelig Förebedjerska: En öm och verksam Deltagerska uti vår Herres och Frälsares sak, samt en af flera fattiga och behöfvande nu saknad Välgörarinna. Altsedan October Mån: förledit år avtogo hennes kropps och sinneskrafter märkbart, och hon yttrade ofta sin förmodan at snart få gå öfver i det synda Riket. Inemot slutet af Januari måndad innevarande år överföll henne en sådan svaghet, at man ej annat trodde än at hon snart skulle aflida; likväl repade hon sig åter för en kort tid. Hon tog derefter av anhöriga och vänner et hjerteligt afsked, samt begärde enträget at undfå sina Syskons välsignelse til sin hemfärd, den hon äfven erhöll. En svår hosta med qväfvande tryckning på bröstet, förordsakande henne mången ängslig stund, särdeles om söndagen d. 14 Febr: och den derpå följande natten, hvarefter hon sedan mästadels förblef uti en stil=

 

stilla slummer. intil d. 17 kl. 5 om morgonen, då en, hennes annalkande lefnadsslut, förebådande förändring hos henne föregick; och samma förmiddag inemot kl. 11 gick hennes, efter sin förlossning suckande Anda, under känslan af en stilla Frid, öfver til de Saligas hyddor för at der åtnjuta en efterlängtad evig Sabbats Hvila. Hon har upnådt af nära 86 år.