Moravian Lives

blef jag medlem i hjelpare-Conferencen för det hela. Det tjente mig till ny uppmuntran i mitt kall och jag kände genom min Herres nåd förnyad frimodighet och mod att ingå i de mig anbefallde göromålen. Den 20:de Martii 1800 blef jag förlofvad med enkesystern Mary Esther Ertel, född Wade, hvarpå jag till följe av hjelpare-Conferencens uppdrag den 22:de i samma månad med syskonen Theodor Schultz anträdde resan till Hoop vid G. Rentyn, hvarthän dessa syskon hade blifvit kallade. Frälsaren bekände sig till mitt uppdrag der, och halp mig nådigt igenom hvarpå jag den 12:te Maj lyckligen åter inträffade i Paramarimbo. Den 22:dra juni blef jag sammanvigd med ofvannämnda syster och i början av October 1801 reste jag med henne åter till Hoop för att biträda våra dervarande syskon, till dess en ny förstärkning kunde komma dit ifrån Europa. Fastän jag i början icke förstod Indianernas språk, så älskade jag likväl detta bruna folket mycket, blev snart helt invand der, och jag måste bekänna att jag på intet annat ställe, der jag varit, rönt en sådan hemkänsla, som just här i denna ouppodlade småskog, i en liten hydda, så att jag i min dåvarande sinnesställning aldrahelst skulle önska att på detta ställe kunna tillbringa mina ännu övfriga dagar här nedre. Den 28:de juli 1802 behagade det Frälsaren, att till min djupa smärta genom döden taga min kära hjelparinna ifrån min sida, sedan vi endast tillbragt två år tillsammans. Så kännbar var denna förlust att för mig, så nådigt och tröstande bevisade sig Frälsaren åter på mig. Då jag fått en inbjudan ifrån mina kära bröder i Paramaribo så slutade jag den 4:de October nämnda år (1802) mitt uppdrag