Moravian Lives

Den sal. Brn Johan Hatzelius lefnadslopp.

Han afsomnade i Herrnhut d. 28 sept. 1788.

När jag tänker öfwer mit lopp genom de egen dödelighetens, så finner jag idel bewis på mit nådawal och prof af min Guds och Frälses stora Kärlek, tolamod och långmodighet, ja, om Han sielf ej sökt mig, til dess han funnit mig, så hade jag väl aldrigt sökt honom. 1728 den 31 Oct är jag född i Bergsiö, en bondeby uti Swenska Helsingeland, och i den H. döpelsen blifwit uptagen i Et godt samwets förbund med Gud. Men, så långt, som jag kan besinna mig tilbaka så har mit samwete anklagat mig, at jag å min sida har brutit detta sal. förbundet. Jag har, beklageln! snart blifwit ryckt från enfaldigheten i Christo, och jag måste med grämelse tilstå, at mit hiertas diktan och traktan har warit ondt altifrån ungdomen. Wisserln förmådde hwarken lika nögdhet emot alt utom mig, eller ömtålighet för mig sielf, som war min Naturs art, at undertrycka min Siäls syndiga böjelser, utan jag hängde efter dem, Derigenom war jag ock öfwertygad at jag måste gå förlorad, om jag sådan skulle dö. Men jag sökte ej skulden hos mig, utan föll på den misstänksamma tankan, at Gud hade mig ej kär, ty annars hade han tagit mig til sig, för än det kom så wida. Emedlertid låg det min Fader, som war en Gudfruktig Präst, på hiertat, at efter sin insigt upfostra sina barn uti gudsfrugtan; och til den ändan hölt han oss flitigt til Bönen och andra Christela öfningar. Wid en betraktelse om Jesu Kärlek til

til Siälar, hken jag på min Moders anmodan läste i hennes närvaro, kan jag godt påminna mig, at det war mig rätt wäl derwid. Och så ofta jag i mina Skoleår, genomgick artickelen om föreningen med Gud, i Theologien, kände jag en hemlig trängtan derefter, hket jag räknar bland den K. Himmelske Fadrens Nåde dragningar til son Son; men beklagar, at jag ei förstått den H. Andas arbete på mit hierta. Til än mer education, lät min Fader mig få privat Information i huset, tils i mit 12te år, då han tillika med min äldre broder sände oss til Gefle uti Skolan. Derwid gåfwo mina föräldrar mig den förmaningen, at jag skulle hafwa Gud för ögonen, och agta mig för onda sälskaper. Deras bemödande lyckades dem i så måtto, at jag kom uti Skolan med en art av indragenhen, och fan ej något behag uti förförelsen. Men wid tiltagande åren, upwaknade det i mig liggande förderfwet, hket som af sig sielf upwäckte hos mig alla handa laster, hwaröfwer jag wäl i början förskräcktes, men sedan inlät mig dock dermed, oagtat jag altid hade anklagan, och måste mången gång deröfwer utstå en stor ångest. Detta öfwerhörandet af den H. Andes påminnelser ångrar jag i all min lifstid. Om jag hade kunnat handla efter min öfwertygelse, då jag första gången gick til den H. Nattw. så hade jag häldre icke gådt; men som det intet kom an på mig at wänta längre dermed, emedan min Fader hade redan länge wäntat at jag skulle anmäla mig dertil, och jag ej tiltrodde mig at uptäcka för honom orsaken til min betänkelighet; så gick jag til den samma med sielfwande och bäfwande. Jag

Jag beredde mig wäl så godt kunde, och sökte sedan til, at med en god föresats göra altsaman åter godt igen; men som ingen bättring fölgde derutaf, utan jag kom häldre djupare in deruti, så hade jag gärna sedt, at det antingen ej wore någon Gud til, på det jag efter mina förwända infall kunde frit tänka och handla, det är, at fritt synda; eller och ej hafwa någon synd, at jag ej behöfde frugta mig för Gud, ej eller behöfde at dependera af Hans Nåd. Så långt har min fiendskap gådt emot Gud! Men wid alt detta behagade det mig dock, at jag i anseende til mit stilla wäsende blef hållen för bättre, änskönt jag war nog öfwertygadt om något annat, och måste ännu osaligt tilbringa några år. Emedlertid Continuerade jag i mina studier, oagtad ej något helt blef derutaf, och reste år 45 til academien i Upsala, der min äldre broder war före mig, och redan blifwit bekant med Bröderna. Han beprisade nu för mig Syndare Wännen och hans blodiga förtjenst, det jag ock tog til hiertat; men likwäl war jag alt för egen rätt färdig, at helt öfwerlämna mig åt Hans Nåde arbete, utan trodde, at jag war alt för dålig för honom; i hken hiertestälning jag för då närwarande tid ej kunde gå til den H. Nattwarden. Då jag giorde et besök hemma hos mina Föräldrar, wille min Fader at jag skulle blifwa Präst; men dertil kunde jag ej resolvera mig, utan ursäktade mig, at jag ej hafwer de dertil hörande gåfwor, och tänkte wid

wid mig sielf: Jag wet ju sielf ej på hwem, och hwad jag tror, huru wil jag då säga något för andra derom, detta före hafwandet ändrade sig således, med min Faders samtycke, och jag fick anwisning at resa til Stockholm, der jag år 48 kom til Kongl. Canceliet. Men at ock detta stället ej war mig bestämd, wisade sig snart. Jag kom derföre efter någon kort tid på min egen åstundan derifrån, och sysslosatte mig sedan med barna information. Utaf min föromnämde äldre broder, hken sedermera kommit efter min Fader i ämbetet, fick jag aldra först weta något om Brr=Församln. Han berättade bland annat, at hos dem ha många til deras ewiga Salighet blifwit tilrättawiste, och lade dertil: at det ock kunde lyckas för mig at komma dit, hwarmed han liksom tröstade mig, då jag annars twiflade om altsamman. Wid hans besök i Stockholm, giorde han mig bekant med de derwarande Bröderne, hka Juldagen år 49, togo mig för första gången med sig i deras Samankomst. Så oförmodat som jag kom til denna lägenheten, så wälsignad war hon mig ock, ty jag weste ej hur det war mig, då jag hörde talas om Frälsarens Menniskoblifwande af idel kärlek til syndare, med den försäkran, at om någon först i dag wille wända sig til Honom, så wore den K. Frälsn honom lika så nära med sin nåd, som hos en annan, hken länge hade kändt honom. Ack, tänkte jag, då är det wäl ock råd för mig, och började straxt at lifwas up, och at älska den för mig menniskoblefne Frälsn, och at låfwa honom. Jag bar hittils på min hierta en mycket tryckande börda; men nu war

war han som på en gång förswunnen, at det förekom mig, som synden nu ej mer wore der. (2307) Men som jaga derefter måste erfara något annat, så blef jag nu ånyo, och mer än någon sin förut förlägen, och i willo om den mig weder samma nåden, och war af rätta slaget. I denna min förlägenhet sade en Br. til mig, för hken jag uptäckte mit tilstånd, at den otron hwarmed hwarmed jag nu omgås, är den största synden detta wittna och betygade ock den H. anda uti mit Hierta, och före hölt mig altid den K. Frälses Marterbild, til des jag kunde wåga på Hans förtjenst och död, och tro min Synders förlåtelse i Hans Blod. Efter denna stora förändringen gick jag åter til den H. Nattw. och hade ock nu san Wälsignelse af hans Lekamen och Blod i den samma. Jag har wäl alt ifrån min ungdom warit obenägen til Handelsståndet, ock war ännu ej mycket derföre, då jag år 51, begaf mig til Handeln, men jag giordet derföre, at jag des förr Kunde få tilfälle at Komma til Bröderförsamln, dock gingo 6 År förbi innan det Kom der til. Der infunno sig å ena sidan bland annat äfwen hinder i wägen, ja äfwen mina siukliga omständigheter, och å andra sidan giordes mig flera fördelaktiga förslag at blifwa qwar - änskönt de ej så mycket hafwa animerat mig, som de förre uppe hållit mig, til des ändteln mit Hiertas trängsel nödgade mig at afsäga alt samman, då jag stod uti Condition i Götheborg, och derifrån fick tilfälle at år 1757 komma (2307)

komma til Församln. Til min glädje fick jag lof i Hhut at blifwa qwar och fick min plats i Handelsboden uti Niesky. Här föregick et nytt den H. Andas arbete hos mig. Jag öfwer vägade min hittils warande gång, i hwilken sedan jag lärt, känna frälsaren, har genom många förekommande otroheter warit honom til smärta och såg nu wäl en hwem wet i hwad för om ständig heter jag hade kunnat komit ut, om ei hans fördolda hand alt ifrån min barndom hållit öfwer mig och fört mig til detta folket; där man såsom uti en fristad icke allenast kan blifwa bewarad för många olägenheter, eller tillfällen till det onda, utan ock der man finner många tillfällen till det goda, nemligen til den egna kännedomen och till ett rättskaffens wäsende i Christo Jesu, Likwäl war det mig i början intet så, som jag hade föreställt mig, och wille blifwa betänkelig om det och wille gå för mig; men det blef mig, Gud ske låf, snart annorlunda till mods, och jag bad Frälsaren att han wille låta mig wäl få glädja mig öfwere mit nådawal, och lät han mig, rätt märkeligen känna sin frid. Den 30 april 58, blef jag upptagen i församlingen, och fick därigenom arfwedel och rättighet til detta Guds hus och slägte. Redan före uptagelsen, hade jag en stor längtan efter den H. Nattwarden men straxt efter den samma föll jag in uti en swår siukdom, som warade i 4 Månader och hwilken ock war mycket fördelagtig för mit hierta. Hwid slutet af samma år fick jag åtnjuta Herrans lekamen och blod.