Moravian Lives

+ 7. Oct. 1788. i Cuopio.

Jag är född 1745. d. 25. Octbr.

Blef vid Heliga dopet kallad Hinrica Johanna.

Min fader war Generalen och Commendanten Baron Carl Constantinus de Carnall. min Moder Friherrinnan Elisabeta Catarina von Knorring.

Dessa mina k. föräldrar lemnade alfwarsam och efter werldenes sätt god upfostran. Redan i spädaste åren är för mig Herrans herda trohet och den Helige Andes anklappande på mitt arma hierta.Iag fant mitt största nöije at sitta uti en wrå och utgiuta mitt hierta för min Jesum. Ty just det söta, namnet war som iag älskade och önskade at alla Psalmer och Böner måtte dermed wara upfylta

 

Sedan iag fylt 15. år - skickades iag til Stockholm at se den så kallade stora werlden iag kom dit, dess dårskaper smakade mig, iag blef helt förstörd och känskolös til alt det goda iag på mitt hierta hade ärfarit; Herren war dock så nådig och inplantade hos mig en afsky för alla grofwa laster och utrota synder,och hwar gång iag gick in i de af werlden kallade oskyldiga nöijen, kände iag efteråt en gnagande oro i samwetet, som skilde mig ifrån honom om nättren och munterhet om dagarna; men til alt detta wille iag igenleta Naturliga ordsaker, och

 

sökte skingra denna oro uti muntra sällskaper - uti denna ställning till brackte iag 2ne år, då iag hemkallades til mina k. föräldrar - iag kom wäl i min förra stillhet, men hiertat förblef lika yt och flyktigt, til dess iag år 1764. en morgon tidigt waknade med mycken ängslan och förskräckelse - iag tyckte mig wara en af Gud öfwergifwen mennniska, som alt ondt förskylt, iag wille bedia men kunde icke, iag sökte stilla min oro uti andeliga böckers läsande, men förgäfens, iag tyckte hwart ord fördumde mig - iag fruchtade för alla menniskior: för mig siälf och för alt ting i hela werlden war mig för trång, iag hade ingen för hwilken iag kunde öpna mitt hierta och tala om mitt tillstånd ty ingen af dem som woro om

 

kring mig ägde erfarenhet i dylika saker: och förstodo således icke på min belägenhet: Ach! en obeskrifwelig smärta, ängslan och oro at icke hafwa frid med Gud icke känna Frälsaren och för sannings kraft icke weta något råd at warda salig.

Samma år d. 16. 16 Decbr ingick iag ächta förening med Capitaine Simon Wilhelm Carpelan. min k. man hade samma åstundan som iag at warda salig, doch utan så mycken oro, min siäls tilstånd alt lika, och min förlägenhet - blef alt större och större, iag förstod icke at gå till det kiära Golgata utan uppehölt mig ständigt wid Sinai Swåra branter, der iag ofta arbitade mig så trött at iag war på wägen förgås och förtwiflan och wanmägtighet iag bad Gud om den nåden att få behålla mitt förstånd, iag sökte

 

fördrifwa dessa bekymmer uti älskade wänners sällskap, hwilket om stunden lyckades, men ensligheten blef mig sedan långt odrägligare.

1770. kommo til Wästerbotn 2ne Bröder ifrån församlingen Petter Pettersen och och Lars Jönsson Frälsaren war så nådig och förde dem genast til wårt hus. der de blefwo i 2ne år och til mycken wälsignelse, men som de icke kunde svänska talte iag ganska litet med dem i början, min k. man som kunder deras språk, sade mig mycket godt om dem och deras folk. iag kände genast något a part för dem och skattade mig lycklig som hade fått så kära gäster, mycken intryck giorde och: följande sasmma afton dessa Bröder ankommo wardt uti min k. mans och mitt hierta sagt det som står uti Ebr. 13.2.

 

året derpå 1771. kom den kiära Systern Brita Flur til oss i Piteå, och tror iag Frälsaren hade just för min skull sändt henne. Hon war et skickeligt och muntert Frälsarens witne, iag talte ut med henne om mitt inre tilstånd. Hon såg och kände mitt bekymmer, wiste mig till Frälsaren Jesum den korsfästade bad mig gå gerad fram till honom sådan som iag war. Kasta mig under för hans fötter med böijt och enfaldigt hierta. Helt och hållet öfwerlemna mig honom. Han både wille och kunde hielpa, iag fandt mig dertill oskickelig och owärdig. ach! sade han, det är just för sådana uslingar och arma syndare, som nij och iag äro, som Frälsarens blod runnit, och dem han giärna will taga emot, dessa ord giorde ett intryck på mitt hierta; som iag icke kan beskrifwa. Hon förtälte mig hela sin gång, iag fant mycken likhet - med min, alt hwad hon talte, ligitemerade sig på mitt hierta, iag antog Herrans nåd, feck se och smaka huru liuflig

 

Herren är. O! Hwad för stor lycksalighet redan i tiden känna Jesu frid och nådhet, mina mukna sorgefulla dagar förbyttes i idell liusa och glada. iag wille bara älska och gråta, sedan hade wij ofta innom oss rätt sköna wälsignade stunder . /

1773.blef min k. fader död mig till stor sorg.

Samma år reste iag med min k. man till Stockholm, der hade wij den lyckan at komma i bekantskap med di k. Syskonen, samt bewiste deras stora Lägenheter, hwarwid wåra hiertan åtniuto mycken wälsignelse, men fek icke länge åtniuta denna glädie, efter några weckor måste wij, åter resa tillbaka till wår hemort, som skedde med Syskonens wälsignelse.

1776. reste iag åter till Stockholm och hade den förmån at ofta få wara i Syskonens umgänge . d . Septbr hände mig den nåden at bli uptagen, iag uslaste ibland alla som Jesu namn åkalla, huru det war mig till mods wid detta tillfälle - kan iag aldrig förklara, iag wille smälta bort af glädje och tacksamhetstårar, iag kunde icke lyfta upp mina ögon för skam och blygsel skull. för så mycken nåd iag owärdigen åtniöt

 

Ach! tänkte iag om mina k. Syskon wiste huru usell och dålig iag iag är. Så kunde de icke wisa mig så mycken kiärlek - som de nu giöra. iag kan för wist säga. at denna dag war den wichtigaste och lyckligaste iag öfwerlefwat . några dagar derefter reste iag hem med Syskonens wälsignelse glad och förnögd öfwer den nåd och kiärlek mig wederfarits.

Så långt den saliga dödas egenhändiga manuscript.

 

1786. i början af året flyttade iag, (skrifwer hennes k. man Carpelan) med min k. hustru till Cupio, hwarest iag war blefwen Landshöfdinge. Hon fant sig generad at dageligen emottaga wisiter, beklagade sig ofta, at ingen fants i hela orten, med hwilken hon i hierte saker kunde tala med, at hon saknade de skiöna lägenheterna i Stockholm, och at mina Embets giöromål och resor betog henne mitt sällskap.

 

om wåren beswärades hon af hufdwud wärck och matthet samt förlorad matlust - hon nyttiade om sommaren bruns curen, mådte bättre, men började tala om sin förestående hemgång. med wåren 1787. infant sig samma krämpor swåre Colique och kroppens aftunnande. Hon nyttiade wäl den wid Staden belägna brunn, dock utan at känna synnerlig förbättring. Midsommars dagen ansattes hon hastig Colique, afmagrandet med stinnhet i magen tilltog. Derwarande Medici förstod sig icke på siukdomen; några weckor före Juhl måste hon antaga sängen, då

 

Medici i Stockholm och Åbo jugerade at siukdomen war magwattusot, som och genom magans tilltagande blef synbar

Om sommaren 1788 wardt hon så mycket bättre at hon kunde åka ut någon stund på dagen at taga friskt luft under hela tiden war hon stilla och utan at iag wiste angerät om sin swepning med mera. wid slutet Augi måste hon åter intaga sängen

Som hon ofta om dagarna låg ensam i sin kammare emedan hennes unga Syster dotter trifdes at jämt wara inne, frågade iag henne om hon icke hade endsamt, swarade hon Frälsaren giör mig sällskap, med honom har man icke ledsamt, hans liuf

 

wa närhet lindrar mina plågor Hon tillät mig icke at wisa mig bedröfnad- sade det händer ju sällan at man och hustru på en gång får gå hem. den ena går först den andra kommer efter nu är lotten fullt få mig, wij äro Frälsarens lån. Han har ju rätt till sin egendom, du bör icke sörja, iag går förut at emottaga dig i Frälsarens famn, hwad glädie då, wij behöfwa icke sedan mera befara någon skilsmässa Under hela hennes siukdom hördes aldrig klagan hon war sin Frälsare i stillhet öfwerlåten

Hade hon besök af någon Präst som talte Ewangeliskt lyste glädien i ögonen, när någon annan bort gick sade hon: ach! hwad han war kort han wiste icke at säga mig någit om Frälsaren

 

swullnaden tiltog och ehur liten och späd hon war till wäxten behöftes 4. personer at transpotera henne med lakan ifrån den ena sängen till den andra hwarwid iag merendels asisterade

Några dagar för dess hemgång anammande hon den Heliga Nattwarden. hwarefter hon läste versen, “Nu kommer den minut, då Du mig sidsta kyssen gifwer, då är om dagar nä sitt slut. etc. När hon den d. 6. Ocber klåckan 9. om aftonen flyttades i en annan säng, sade hon iag är nu trött; då iag hielpte henne utur i sin förra säng förekom det mig at detta skedde för sidsta gången. Iag omfamnade och wälsignade henne, iag såg wid

 

hennes ögon Frälsarens hand uträckt at emottaga sin k. brud

bekom en owäntad nåd at tala om deras outsägeliga hierlighet: som twagit sina kläder rena uti Lambsens blod Hon sade med klar röst. Gud miskände dig! Jesus warkunna dig, Jesus hielp: iag läste versen. Dödsens skarpa Pilar - och när iag kom till de orden Herre Jesu tag Din Siäl, Sade hon Herre Jesu tag, tag Snartm hwilka voro de sidsta ord hon talte, hwarpå iag talte om Jesu blodiga kiärlek emot syndare, så hon låg tyst och stilla, trodde iag hon insomnat och ämnade gå ifrån sängen, men hon gaf teckn, ty hon förmådde icke tala, at iag skulle fort stana, hwarpå hon åter låg tyst och stilla, detta skedde 3ne gånger. Hon låg helt stilla till d. 7. klåckan ½ 1. om morgonen

 

då hon tog 3. diupa andetag och hennes frigorda Siäl upsteg i sin Blodsbrudgummes famn åtniuter hon der Guds warmes ewiga glädie och sällhet. Min tröst, längtan och frögd är at med henne och hela öfr församlingen få fira Lambets ewiga Bröllop!

Den i Christo saliga döda älskade en stilla lefnad - war ärbar i sitt upförande medlidande och gifmild med urskillning, Eij annat än nästans nöd rubbade dess jemna sinnets lugn, liten och låg i egna ögon, å alla de ställen hon bodt och wistats ansågs som munhter hwarföre hon och allenast saknas Hon afsomnade i sit 43. ålders år.