Moravian Lives

Personalia:

Den gifta Systren Anna Bagge född Bundi, war född d 4de Nov. 1720. på landet 8 mil från Götheb. der hennes Fader den tiden war Kyrkoherde, och sedan Prest i Uddewalla öfwer et Contract af 18 Pastorater. Han war en samwetsgran Mann, och sökte, at efter sin insigt, befordra Guds Rike. Den Sal. Systren fick jemte sina öfriga Syskon åtnjuta en ordentel. Upfostran. Sedan Fadren war gången utur Tiden, fans Huset i fattiga omständigheter, och Barnen förskingrades hit och dit. A: 41,. kom hon hit til Götheb. til sin Faster, och hade där en swår lefwnad, efter Fastern behandlade henne ganska hårdt, men dock icke wille släppa henne från sig, tils wår Sal. Sr. änteln gjorde aftal med en anna Jungfru och flötte til den samma, och desse båda sedan bodde i hop, och förwärfwade sit Underhåll med söm. A: 43. wardt hon öfwertygad om sanningen genom Prästen Lenberg som då predikade Frälsn och genom samtal med den Sal. Srn. König. A: 45. wardt hon upwäckt genom Prosen Arfwidsons predikningar, då uptäcktes hennes osaliga tilstånd för henne; hwaröfwer hon kom i stor oro och förlägenhet; så at hon ofta warken kunde äta eller sofwa; men tilbragte dock en lång tid helt ensam för sig sjelf tils A: 46. då hon lärde at känna de K. Sal. Syskonen Becklinds; derigenom kom hon i umgänge med de Led. Sren, och kort derefter i deras Sälskaper, som den tiden hölts af den Sal. Srn. Becklind och Ebba Lyding, och sedan af Pr. Arfwids s första Sal. Fru. A: 48 kom hon genom Syskn Beckls föranstaltande til Sysk.Kulmans, hwilkas hushåldning och Barn hon åtog sig med flit och trohet i 3 års tid, tils A. 51. d 20 Jun: då hon efter rådgörande med de K. Syskn Werwings och Brn Petter Moll, giftes med Br. B. Bagge, och har sedan inemot 20 års tid fört et förnögt ägtenskap med honom. Sedan hon war gift, hade hon det nöijet, at med sin Mans fulla samtycke, kunna sköta och försörja förenämde sin Faster i hennes Ålderdom och til slut än detta, at den gamla Frun under sin sista sjukdom yttrade ånger öfwer sina Synder, och längtan efter Frälsn hon hade af Naturen en lätt, fri och på stålig art,kunde ock ganska snart uppe hålla sig öfwer andra Menniskor och råkade derigenom mången gång i omständigheter, som betog henne åtnjutandet af det kära och förtroliga umgänget

Umgänget med Syskonen; Men så hände ock, at hennes Mann flera gånger kunde under 4 ögon tala med henne derom, och hon ärkände sig deruti som en Synderska, och besynnerligen när hon hade sjelf inlåtit sig uti samtal med den K Frälsn och han hade fört henne in på hennes hjerta; då kunde hon och efteråt aflägga rätt syndareacktiga bekännelser, för sin Mann både i det förenämda och andra stycken. Öfwerhufwud hade hon et rätt framt wäsende, och kunde icke tåla någon förställning hwarken hos sig sjelf eller andra stod ock så besynnerligen derpå, at ingen skulle berömma sig af någon annan sak, än af den K. Frälsn, hans Blod och Död, hans Marter och Sår. Hennes besynnerliga walspråk war detta: “Gud war i Christo och försonade wärlden med sig sjelf, och tilräknade dem icke deras Synder; och det Werset: Ingenting mer än: K. Herren min! Din död skall wara lifwetr mit! Du har för mig betalat; hwilket ock efter herwarande bruk skrefs utan på hennes likkisa; och neda före(:skrefs:) det är fullkomnat. På den Sången: Jesus är afliden, skall wår röst ej tröttna här i Tiden, tils wi ha fått stämma in, uti öfra Församling din. Hon umgiks i sit Sinne mycket med de Materier om Frälsns Marter, Blod, Sår och Död; om den förlorade Sonen; om Maria Magdalena och om Röfwaren på Korset, hwarwid hon altjemt war mycket rörd. Hon war en trogen, flitig, /par/ om ock ordentelig Hus Moder, och war älskad af sit Folck; hon hade också i Hushållningen besynerligen stor hjelp och lätning af sin äldre Syster, wår K. Sr. Margaretha Bundi, hwilken alt ifrån början har warit i Syskn Bagges hus, och än är, der. Wår Sal. Sr. gick nästan aldrig utur sit Hus widare än i Kyrkan och i Lägenheterne. Jämte sina Hussysslor tilbragte hon sin tid mycket med Församls Sångers sjungande, hwilket ofta, då hennes Man kom intil henne, gaf anledning til en liten Sångstund dem emillan, och stundom lika så om aftonen då de gingo til Sängs. Alla Millanstunder på Sön, och Högtids, dagar tilbragte hon med läsande i Bibeln och i Församls Skrifter, hwaribland Berthelsdorfer och Schwitzer Talen och den lilla Boken: “Hjärtans Bekännelse af Ebr. 12, 2.p.woro henne besynnerligen intryckelige, så at hon ganska ofta

ofta har läsit dem, och hwar gång med ny rörelse.* Hon hade ock under sina Sysslor många stilla Samtal med Frälsn, hwarom stundom hon sedan yttrade sig för sin Man. Hon war sin Man ock til stor upmuntran och lättning under hans ytre Sysslor och betryck. Sedan de K. Syskn Ikes wälsignade Besök härstädes A. 65, och än mer sedan den nya Nådes=Perioden, som den K. Frälsn här börjat genom de K. Syskn Pihls, wardt hon än kraftigare fattad, och blef wid alla omskiftelser, dock i sit Sinne ständigt stält derpå,:”Den Käre Frälsn måste förbarma sig öfwer mig som en eländig Synderska hwart skulle jag wäl annars taga wägen? Församln som Hans Folck, wil och skal jag behålla Kär; och från Syskonen wil jag aldrig blifwa skild”; hwilket hon ock som oftast yttrade för sin Man, och ständigt tog del uti alt wad hon hörde om Församln och Syskonen. Den nåden at härbergera resande Syskon, war henne ock wiktig. Så länge hon orkade, ock nog så matt, gå ut, besökte hon ständigt Lägenheterne. Besynnerln woro den K. Srn Pihls Sälskr henne altjämt ganska wiktige, så at hon aldrig gärna försummade dem. Fördenskul beklagade hon sig ock i nästledne winter mot Srn. Bundi, at hon för tiltagande kropsmattighet, ej lär ofta kunna komma i lägenhnr. Detta träffade också mycket mer in, som sedan i hennes egit Hus hölts Sällskr för Srne, men hon war då redan Sängliggande af sin sista Sjukdom, och kunde således ej biwista dem. Wår K. Magister Wilins Predikningar woro henne ock til besynnerlig tröst och wälsignelse och hon försummade dem ej gärna. Hon war redan i flera år mycket sjuklig, i synnerhet af Andetäppa.

d 7. Apr.71. måtte hon aldeles läggas ned på Sjukesängen. De fleste dagarne derefter war hon dock stundom uppe och satt på en Soffa i 2 til 3 timmars tid; och än om Pingestdagen d 19de Maij (: som war dagen före hennes aflidande :) satt hon uppe från Morgon Kl. 9. til aftonen Kl. 8, hwarwid hon stundom slumrade, men ock tyckte at hon hade rätt god ro, och stillhet för sit hjerta. De K. Syskn Pihls besökte henne stundom under hennes sjukdom til hennes förnöijelse. Men d 15 Maij skulle de resa til Uddewalla; och de så wäl som andra, för modade ej hennes så snara uplösning. Från

___________________________________________________________________________

* A. 59. Fick hennes Man det första Exemlt af den Boken: Hjertans Bekännelse, wid dess läsande första gången hon blef så rörd, at hon hastigt lade bort boken och utropade med många tårar: “ K. Frälsn ! Lät mig erfara dig så på mit hjerta; annars är jag et osaligt Creatur”. Hwar af hon ock sedan har behållit et wälsignat intryck.

Från första början, och under hela sjukdomen, war hennes Man nästan ständigt hos henne. Han märkte då som oftast; at den trofaste Frälsn och den K. H. Anda förde henne närmare inpå det Sal. Syndare spåret, hwilket war gång bögde honom och afprässade den sucken: “Ack haf tack, du K. Trofaste Frälsr, at du altid har sökt henne, och ännu söker henne.” Det war rätt bewekligt, at höra hennes barnsligt syndareacktige Suckningar. Som hon ock, än under sin sjukdom, ständigt hade kraftig rörelse och wederqwickning af de dyra Församls Sånger; så bad hon ock bland annat, med besynnerl. syndareacktig Känning de Wärser: Den Klädningen af rena Silke skära, O Jesu, du min enda glädje kära, den blodbestänkta Klädning sid; den wil jag gärna hafwa, fram för all annan gåfwa; jag tarfwar den; det är hög tid. och: Låt mig få se mit Nådawal i dina Spikehål. Genom din upstungna Sida, lät mig som Röfwaren, få färdas hem. När hennes Man efter wanligheten om Morgonen för henne las Församls texterne, jämwäl då och då något Församlings Tal elr några Personalier om hemgångna Syskn, war hon ganska rörd och bögd, talade ock mången gång om sana grund och wisshet i hjertat. hon bad ock sin Man hwar dag, at gifwa sig et Språk utur hennes lilla Språkbok; och sista dagen fick hon det Språket: Jag har redan älskat dig från Ewighet och utkorat dig til Brud; med det swaret: Jag är skapad dertil, at hwila i dina armar. Stundom när sjukdomen angrep henne, suckade hon ganska barnsligt och bewekligt: “Kära Frälsare! Wil du et litet grand lindra min Smärta? Hwarom icke; så blif mig dock nära, såsom du har burit min Krankhet och tagit på dig all min smärta”. Mot sin Man och Syster yttrade hon sig rätt barnsligen tacksam för den skötsel, som hon fick. Magister Willins och hans Frus besök under Sjukdomen och i synnerhet hans Evangeliska samtal, woro henne til upmuntranoch wälsignelse. 2dra Pingstdagen d 20 Maij, efter Middagen kom Sr. Linhult med sin lilla dotter til wår Sal. Sr. denna Systren tänkte wist, sade ock, at den sjukda lär denna gången ej gå hem til Frälsn; dock wille hon för hennes matthet skull ej tala med henne, utan kysste henne allenast, den sjuka kysste ock den lilla dottren, och sade derwid: “Frälsn wälsignar dig mit barn! Hälsa din K. Fader! Härnäst

Härnäst få wi råkas hos den K. Frälsn “. Sr. Mar. Mathsen besökte då också den sjuka Systern och de talade något med hwarannan, til upmuntran å båda sidor. Efter kl. 4 kom läkaren åter til henne. Han fägnade sig öfwer den lindring hon haft af et botemedel som hon hade brukat den Morgonen; men tillika märkte han, at hennes krafter mycket aftagit, och beklagade henne för hennes stora smärta. Derpå swarade hon honom i barnslighet och stillhet: “Ack min smärta är alsingenting mot Frälsarens Smärta; han bar min Synd och Krankhet, och tog min smärat på Sig; och derigenom hjelper Han mig, at jag får hålla mig til Honom; och det lindrar och tröstar mit Hjerta; Ack det är godt, at som en Syndare hålla sig derwid.” Detta gjorde et godt intryck hos Läkaren och andra, för hwilka han det omtalat. Inemot Kl. 6. bad den sjuka sin Man hjelpa sig utur Sängen på Soffan. När hon då just skulle stiga på golfwet, suckade hon barnsligt: “Min K. Frälse hjelp mig! Jag är swag.” och det woro de sista orden som man hörde henne tala; ty då hon kom och satte sig på Soffan, så blef hennes ögon redan skumma elr mörka, och hon lutade hufwudet et par gånger, lika så, som om hon wille se åt fenstren; men genast derefter lade hon hufwudet åter tilbaka på Hufwudputan. Hennes Man (: som just då war ensam hos henne :) mente, at hon fått anfall af et Slag, fördenskull kallade hastigt in Systrarna, Matsen, Deber och Bundi. Men man såg då genast, at hennes sista stund war förhanden, och man merkte sedan allenast några få andedrägter af henne, under hwilka hennes Man, fast än i stor hjertans fattigdom och förlägenhet, meddelte henne wälsignelsen; men den K. Frälsn lät dock i Nåder känna sig derwid; och Kl. half 7.tog han då denna arma Själen af Nåde och förbarmande hem til sig i hennes dödelighets 51 sta År.