Moravian Lives

iag började kiäna en frid i mit hiärta, ty den friden som
kommer ifrån iesu sår i et så uselt hiärta som iag hade
den smakar något siön, iag kunde til min frelsares lof
med glediä i siälen men tårar fulla ögon siunga, iag
synda, träl får nu nå wäl, utaf the många slagen, som
tu herrars herre tålt på för sonings dagen, andra dagen
gek iag til herr mag och bereta honom wad iesus hade låtit
mig weder faras och då hade wi en god stund til sammans
men samma dag fek iag en hård stund fienden ansate
mig ret myket han komfram med lappar af min förra
handskrift och anklagade mig före och wile alldelest disputera 
mig til at af nåd wara up tagen til barn och arwinge til
ewinnerliget lif, det iag lik wäl hade den heliga andes öfwer
tygelse om i min siäl, upå gifwit råd at i stillhet suka til
frelsaren med dessa orden o stillhets ande dyra m m så lag
denna stromen sig och iag kom til min förra frid igen, iag
gek i denna friden i 3 wekor och kunde inte mde en bara
för ändra mig på iesu godhet imot mig, inte kunde detta
swaga barnet niuta alla de hugwalleser strömar som den
heliga ande ned göt utur iesu kiärleks hiärta, arg lik som
undrande war min tunga synda börda har tagit wägen, och
tenkte ock min frelsare inte kan du låtta mi gha sådana
her dagar det wore iu lika som til at wara i himelen
du wet iu wad iag er för en uslinge hur illa iag har burit
mig åt hur kan du wara så god emot en så stor synderska som 
iag är, men efter du är så god så er iag hiertelig nöijdså
lenge du behagar, men bewara mig för högmod iag war
ganska red at iag skule fasna i högmod, iag hade då efwen
fått et språk som dageligen låg mig i hiärta och mun efter
det war mig så öfwer måttan stort så satte iag mig en stund
och tekna några ord på et paler wad iag fant iag tenkte, det
tör wäl komma den dag då du behöfwer det et par dagar der
efter tar iag och leser på det så up kom en rädhoga hos mig
du har nu redan för gåt dig, de er inte din sak att skrifwa något 
de hör lärare til, iag wiste det åt herr mag: och så hur det war
så swarte han mig bara det intet är bara för nuftet så går