Moravian Lives

Wär kära Saliga Syster Margareta Elisabeth Liungberg har sjelf uptecknat något litet om SIn gång genom denna tiden.

Jag är född 1742 den 6 Junii uti Örebro stad i Swärje. Strax wid min födelse gorde jag et farligt fall, hörrörande af deras oförsicktighet, som woro närwarande; det war et besynnerligit Frälsarens bewarande, at jag behöt lifwet; men jag fick derigenom en bräcklig hydda och wart mycket sjuklig. Då jag war 11 månader gammal, tog den K: Frälsaren min K: fader, uti en heftig sjukdom, saligt hem till sig. Min K: moder, som älskade Frälsaren, öfwerlämnade sig med sina 4 små barn till hans Egendom, med den begäran: at den K: Frälsaren wille wara Fader för dem. Ingen ting låg min K: moder så mycket om hjärtat, som at wi måtte blifwa en Jesu smärtos lön; hon hölt oss mycket indragna och winlade

sig at förwara oss för werlden, samt talte flitigt för oss om Frälsarens död och lidande. detta gorde i mina späda barna år et intryck i mitt hjärta; jag hörde henne ofta om nattetid brinnande bedja Frälsaren för sina barn, och detta wärckade hos mig eftersinnande om min Salighet. Jag bad den K: Frälsaren ofta med tårar, han wille skänka mig et känsloömt och saligt hjerta, och jag kände ock, at det ofta war mig rätt wäl till mods.

Så långt har hon sjelf skrifwit. Wår saliga Syster betygade esomoftast, at hon i sina späda år hade bemärckt den Hel: Andes Nådes=arbete på sitt hjerta. Wid tilltagande år har ock det hos henne liggande fördärfwet yttrat sig, hwaröfwer hon under tiden war ganska förlägen; likwäl blef den tanken hos henne fästad, at allenast lefwa för Frälsaren i wärlden. Hon kom i bekantskap med Syskon från Församlingen, som wid deras genomresor, tid efter annan togo Logis i hennes föräldrars hus, hwarest äfwen woro ständiga besök

af Syskonen i Diaspora i Stockholm och Götheborg. År 1761 kom hon till Stockholm. och wart genast af de K: Syskonen Ikes derstädes med hjertelig kärlek anfattad, och till led: Systrarnas Lägenheter admitterad; men efter någon tids förlopp gordes hon betänkelig af okunnoga wänner, och blef borta från lägenheterna. Men då hon lärde inse at hon på denna wägen, ännu längre förwillade sig från den K: Frälsaren, beslöt hon å nyo, at helt och hållit upoffra sig åt den K: Frälsaren och hans folck. Under hennes wistande i Stockholm i synnerhet, så wäl för som efteråt, åtnjöt hon, faderlig kärlek och omwårdnad af sin K. morbroder, broder Eric Fahlbeck i Stockholm, hwilken hennes salighet samt timmeliga och ewiga wälgång rätt mycket låg om hjertat. Sedan hennes bägge bröder efter hwarandra woro komna till Församlingen i Zeist, gaf detta henne anledning, at, ock tala ut med den K: Freälsaren om Sitt Nådawal, och det blef hos henne fulleligen afgjort, at hon äfwenledes hörde till Församlingen.

Hon anhölt fördenskull om låf, at komma till Zeist, och då hon till sin glädje det fick, yppade sig ännu allahanda swårigheter; men den K: Frälsaren rögde alltsammans ur wägen. Ehuru gärna hennes K: Mor-broder hade behållit henne längre hos sig, så gaf han henne icke allenast sitt låf dertill, /: detsamma fick hon ock af sin K: moder :/ utan war henne äfwen i alla mål till hennes afresa behjälpelig. Hon kom tacksam och glad hit till oss år 1764 den 22 Julii, och kom år 1768 den 16 Julii för första gången med Församlingen till Jesu Lekamens och Blods åtnjutande, sig till obeskrifwelig wälsignelse för sitt hjerta. Nu låg det henne mycket öfwer, at hon som en arm Synderska, måtte helt och hållit blifwa sin wän till glädje, som för henne gifwit sitt lif i döden, samt på sitt hjerta ärfara allt wad han henne föertjent och förwärfwat. Hennes Egen Rättfärdighet gorde henne esomoftast mulna stunder, och hon kunde icke strax, som en fattig synderska, med sitt elände finna wäg till Frälsaren. Deröfwer utgjöt hon många tårar; ty hon war et troget hjerta

och i all ting noga med sig sjelf, och hennes Nådawal war henne ganska wicktigt. Hon ansåg för sin största lycka, at den K: Frälsaren hade utwalt henne af wärlden, på det hon såsom Hans elända och blödiga skulle tillbringa sina dagar i stilla umgänge med honom. Ack! Huru wäl smakar det mig, sade hon. At jag som en arm synderska med allt mitt elände kan hålla mig i trone till Jesu Sår, och at wägen står mig öppen. Hwad är detta för en Nåd! Då samtal hölts med Systrarna till wår Fäst, war hon helt besynnerligen uprymd och sade: Hwarmed skall jag begynna? Mitt hjerta är upfyllt af Låf och Tacksägelse, jag har i detta år ärfarit, huru det är en synderska till mods i umgänget med Jesu. Öfwer mina mångfaldiga Förseelser blygas jag, i synnerhet at jag ännu så litet älskar min tro, guaste wän. Det ligger mig mycket om hjertat, at Frälsaren måtte wara mig och mina K: Systrar, dem jag har den nåden at tjena, i sin blodiga Marter gestalt rätt nära.

Hon war en trogen Stugu=förestånderska, och hennes Systrars wäl låg henne om hjertat. Eljäst tjente hon gjärna war och en Syster, så mycket hennes krafter det tilltrodde. Den 1ta Maji klagade hon sig, at hon mådde illa, och Natten därpå wart hon ganska häftigt sjuk, så at hon den 2dra flyttade på sjukstugan; man märkte strax, at hon wid detta tillfälle skulle hafwa den lyckan, at ifrån Tro komma till Skådande. Den 4de Maji frögdade hon sig öfwer Sitt Wal och Sin Lått. Hon sade: Jag känner den K: Frälsarens Närhet helt besynnerligen, jag woro wäl gärna med mitt Chor wid dess Fäst Lägenheter på Salen; men emedan det eij nu kan skje, så är jag ock nögd. Han will ju idag ännu gifwa mig sin Lekamen och Blod at åtnjuta, därwid will jag göra mig något till godo. Den 5te sade hon: Det war en himmelsk Salig Nattward! Då en Syster frågte henne: Will du nu gå till Frälsaren? Wi wille gärna ännu något litet

behålla dig hos oss, sade hon, jag har ingen wilja; som den K: Frälsaren gör, är det mig kärt; men får jag låf, at gå hem till honom, så wore det en stor lycka för mig! Han Förtjenst och Lidande har förr aldrig warit mig så stor och wicktig, som i den sista Passionsweckan; mitt hjerta war deraf helt intagit. Den 6te aftalte hon ett och annat med sin K: Broder. Men wi trodde intet, at hennes saliga stund war så nära. Klockan 1 om Natten ändrade hon sig ögonskenligen. Hon lyfte up båda sina Händer och sade: Ack! Christi Blod och hans öppna Sida äro mina. Detta uprepade hon några gånger, låg helt stilla och afsomnade rätt tyst och saligt med Sitt Chors wälsignelse, under några wärser sjungande. Henne blefwo många tårar efterskickade. Sin ålder har hon brackt till 37 år, mindre en månad.