Moravian Lives

A 1772 d 14 Junii, som war H. Trefaldighets Söndag, fick den gifta Systern Sara Larson på Näs i Flo Pastorat den nåden, at gå hem til Frälsn. Hon war född där i socknen på Hemanet Grytet, och upfostrad af sina föräldrar. Alt ifrån hennes späda Barndom hade Frälsn nedlagt et begär i henne at blifwa Guds barn. Hon lärde ock snart läsa. Då hon war 7 år, och hennes yngre broder Anders war 5 år, afsöndrade sig dessse 2 Barnen sig från sina öfwriga 5 Syskon, och gjorde et förbund med hwarannan, at de wille blifwa Guds barn. /: de hafwa ock i den följande tiden blifwit behåldne wid Frälsn och hans folks gemenskap; men de öfwriga 5 hafwa blifwit wid wärlden och hennes gång :/ dessa 2 barnen utsökte sig et aflägset ställe i skogen unde et stort träd til sitt bedjeställe, dit de ofta gingo, til at i löndom bedja, sjunga och hålla sin gudstjenst. Då hon war fulwuxen, kom hon at tjena hos en gudfrugtig fru, förde en stilla wandel, beflitade sig om gudsfrugtan, och fann sig icke wid at inlåta sig med werldenes nöjen och sällskaper; utan det låg henne på, at bli en Salig Menniska. Efter sina föräldrars wilja måtte hon träda i ägtenskap, och då började en rätt lidandes tid för henne. Som hon i sitt ogifta stånd ej kunde winnas at göra et med wärlden, så sammansatte sig sedan alla som kunde, til at öfwerwinna henne, och at förstöra det werk, som Herren hade ledlagt i hennes Själ. Genast på första Bröllopsdagen sammansatte sig hela hopen, at med wåld och lockande förmå henne at taga del i dansande och andra deras werldsliga nöijen; och alla hade på det sättet uprest sig emot henne, intill och med prästen, som war der. Då brast hon ut i den frimodiga, dock med tårar beledsagade bekännelsen och wittnesbörd om det som låg i hennes hjerta: “at hon war bekymrad om sin salighet, och det war henne så, at om djefwulen och hela wärlden samman satte sig, til at störa henne och förföra henne til synd och djefwulens tjenst, så skulle dock Herren bewara henne

Detta förorsakade, at Prästen omsider måtte taga parthie, och sade til de andre: “Wi må lämna henne i frid; hon är på en god wäg; jag önskar henne lycka”. Hennes gifna eller fast mer på twungna man förfor derefter i bitherhet mot henne, för at (: som han sade :) taga de galne grillerna från henne. Men det blef henne alt mer och mer angelägit derom, at Herren wille förbarma öfwer henne och göra henne salig, och hennes hjertas oro föröktes. Wid samma tid började en wäckelse på den orten, och besynnerligen i Främmestad 2 mil derifrån, hwarest Pastor Tengbom stod i et strängt lagspredikande. Många från andra Pastorater sökte dit, för at höra honom, hwaribland hon och hennes nämde broder woro. Då hon hörde om andra bekymrade Själar, sökte hon deras bekantskap, om hon ock skulle bruka nätterna dertil, för at icke försumma sitt hus. Ofta lade hennes man sig i försåt för henne, i full afsigt at behandla henne med slag och hårdhet; men Herren afbögde det, och wid de tilfällen kom altid en bäfwan öfwer honom, at han ej fick komma när henne. Dock anklagade han henne för Prästen i orten, at hon wore en förkättrad menniska, med många flere beskyllningar. Derpå kom prästen engång oförmodat i deras hus, at undersöka de angifna beskyllningar, då han ock såg efter, huru hon förestod sit hushåll och barnens skötsel, och fann mot sin förmodan, alt i bästa ordning. Omsider examinerade han henne på det alfwarsammaste i Christendoms Kundskapen, och i de lärosatser, som han höll misstänkta. Då talade hon redeligen om hela sin hjertans gång och hwarefter hennes hjerta trängtade; så at Prästen derpå, i stället för hårdhet, behandlade henne kärligt och ömt, förmanade henne at hålla fort på salighetenes wäg, sade, at Herren skall hjelpa henne igenom, och prisade henne redan salig. Han förmanade ock hennes man, at behandla henne i kärlek, ty /: sade han:/ hon är en Själ som söker Herren. Bland

Bland de första Församlings Syskon som besökte den orten, war den Kära Bror Östergren. Med honom blef hon genast bekant. Och när hon då fick höra talas om Frälsns kärlek til arma Syndare, så war det et saligt bådskap för hennes betrykta hjerta, ochj det blef henne snart klart, at Frälsn har utgutit sit blod för henne. Hon fick ärfara Nåd och sina Synders förlåtelse, kom i en salig, ljus och förnögd gång, och war andra til upmuntran. Då fick hon ock Nåd, at umgås med sin man på et kärligt och undergifwit sätt, hwarwid han blef slagen i sit hjerta, och kunde ej mer upenbarligen stå henne emot eller hindra hennes umgänge med andra wäckta Själar, utan hon fick då uptaga dem i huset. Då de K: Syskonen Becklinds wistades i Främestad, åtnjöt hon deras skötsel til stor wälsignelse; och samma tid hade hon den förmån, at de ofta besökte i hennes hus, och höl upbyggelses stunder med några församlade wäckta Själar. Året 1755. blef Esping bekant med wår Sal. Syster wid det tilfället, då Prosten Odelius gjorde sit inträde i Pastoratet derstädes. Hennes hus war ständigt et härberge och Näste för sådane Själar, som stodo i begär efter Frälsn, det war henne rätt et nöje, at tjena på det sättet; och derjämte war hon mångom til upmuntran. Man träffade henne gemenligen salig och förnögd; och jämte en noga kännedom af sit Elände och Förderf, som hon fann uti sig, hade hon et tiltroende hjerta til Frälsaren. Hans Kärlek til arma Syndare, Hans Marter och död, war den Materia, hwarmed hon umgiks; och när hon talade, eller hörde talas derom, så skedde det med ljust ansikte och flytande ögon. Som hon åstundade andra Själars wälgång, så låg i synnerheet hennes man och barn henne på hjertat, och hon utgjöt många tårar til Frälsn deröfwer, at han måtte förbarmna sig öfwer dem. Mot barnen war hon en öm moder, som med all sorgfällighet sökte at förwara

dem från wärldens förförelse, hwarföre hon ock så mycket görligt war, höll dem under sin egen upsigt och wid sin sida, men besynnerligen lade dem på Frälsarens hjerta. Då de K. Syskon Östergrens wistades i Götheborg, åtnjöt hon deras K. besök til förnögelse å båda sidor. Sedan de K. Syskonen Pihls kommo til Götheborg och besökte Uddewalla, så slutade den Saliga Systern jämte hennes nämde Broder sig helt til wår lilla hop i Uddewalla, och det war dem angelägit, at få åtnjuta hwart och et Syskons besök derstädes, fast än de hade 5 mill tat resa. De hade altid wälsignelse deraf. Hennes ene son hade här i Götheborg som Skomakaregesäll arbetat hos wår K. Broder Deber, och gick för 2 år sedan som en Syndare på Jesu förtjenst utur Tiden. Wid det tilfället gjorde hon en resa til Götheborg, och det war henne då besynnerligen wäl bland de härwarande Syskonen, och hon tackade Frälsaren för Hans Rikes utbredande härstädes. Som hon betjente hustrur wid deras barnsäng, så har hon ock 2 gånger betjent wår K. Pastor Geddas fru i Rommeled til deras förnöijelse, och hwargång uppehållit sig derstädes någa weckor. Under sin sista sjukdom war hon förnögd och salig, och gladde sig at komma hem til Frälsaren, ock så afsomnade hon på förenämde dag. Hennes ålder war 65 år.