Moravian Lives

O: H: G: Lefnads=lopp.

Jag är född d. 19 October 1726. Uti Södermanland, Trosa Sockn, & Hagberg, 8 mil ifrån Stockholm, hwarest min salige Fader war en ganska fattig Torpare, som ifrån barndomen älskat Frälsaren. Men oacktadt hans fattigdom, hölt ham mig dock i skolan; efter han märkte det jag hade stor böjelse för räkna och skrifwa. Men i skolan insöp jag af Informator och skol=kammerader, samt hemma af min älste broder, hwarjehand skadeliga och orena Ideer. Hwilka Så fastnade i mitt af naturen förderfwade hjärta, som eldgnistor i ett lutradt fnöske. Min salige Fader, som ofta blef begabbadt af widriga

meniskjor, som och, af min äldre broder, för sin gudacktighets skull: älskade Jag mycket, och Han äfwen mig. Hans förmaningar, böner & tårar, samt skjöna Psalmers sjungande, har sedan wid många tillfällen, warit mig till wälsignelse. Men den tiden kjände jag icke mitt onda hjärta; utan smickrade mig med den tanken: att jag war det lydigaste och bästa barnet. När nu ock annan af grannarna, eij hade försymat i min närvaro berömma mig, och spådde mig blifwa en stor man i werlden; så war det som olja på min högmodighets eld. Omsider blef mina föräldrar förlägna med mig, hwartil de mig emplojera skulle; emedan de af alla omständigheter förmärkte, det jag eij war fallen för Jordbruket.

Just i det samma fick min Fader bref ifrån Spannmåls=Handlaren Öhman, i Stockholm, hwilken åstundade mig till Bod=Betjänt, som och straxt gick i fullbordan om hösten 1740. Då jag ännu icke fyldt 14 år.Men mitt bansliga oförstånd, tillät mig dock eij blifwa längre än 2 år hos denne mannen. Under dessa 2ne åren, hörde jag många olika ryckten om Pietister och sammankomster, som skulle finnas, dels i Stockholm, dels å andra orter. De fläste talade ganska illa om dem; men någre sade: Sådant folk, äro Guds barn. De sednares wittnes byrd fick dock alltid öfwerwigten hos mig: i synnerhet som Jag erhindrade mig, de försmädelser som min Fader måste uppbärda af folk dem han dock älskade.

Ja, det war redan då hos mig en afgjord sak, at jag skulle wända mig ifrån den stora fåfängliga Menskjo=Hopen, till Gud, och blifwa ett med de få som blifwa försmädade, så kjärt det mig wore, at blifwa ewigt salig. Nb: Men ändå wore det icke tillfälle dertill, utan då, när jag först kunde komma i godt tillstånd i utwäretes måtto, då skulle jag omwända mig och blifwa rätt gudfrucktig. Å. 1742. kom jag ifrån förenämnde husbonde, och swäfwade af och an med Själ och Kropp i 5 år, under hwilken tid jag hade 3 tjänster, men alla 3 mina Husbönder voro af ett sinne; ty de bekymrade sig icke om sina Själar, mycket mindre om min själ: hwarföre jag under de 5 åren råkade hel

och hållen in i welden, som en grym häst i striden; och hade sällan någon samwets=Oro, utan lefde rätt nögd under Syndens djefwulska slafweri. Ja, jag blef så inöfwad i Synder, at jag stundom undrade mig öfwer mig själf; hwad slut det omsider med mig taga skulle. Änteligen fogade den långmodige och barmhertige Fraälsaren så; at Jag kom ifrån mina förföriska Sällskaps=Bröder i Stockholm till en Kjöpman i Wollgast 1747. Hos hwiken Jag war i 1 år; och wid Sjötuls=Contoiret derstädes i 2 år. Under dessa 3 åren fick jag lära tyska Språket, samt tillfälle at läsa åtskilliga tyska böcker, som satte mig i bekymmer om min Ewiga Själa=Wälfärd, utom dess hörde Jag talas om folk;

som kommo tillsammans och läsa och sjunga. Men de som sådant berättade, tillade det folket allehanda lögner och försmädelser, hwilka andra ryckten, tillika med min egen onda wanart, förhindrade mig at efterforska saken. Ja, jag hade ändå mer lust at wandra dödsens mörcka stigar; lyda andra lustar och begjärelser, voro under all min Själa=oro, alltid min öfwermän, mången gång twärt emot min egen wilja. Det började och nu blifwa en beständig strid hos mig; Jag wille wäl blifwa Salig, men mitt Samwete sade mig alltid at det wore omöyeliget med ett sådant Hjärta och Sinne, komma i Himmelen. Ändteligen Resolverade jag, at

på egen hand, resa tillbaka åt Stockholm 1750, ifrån all förförelse. Men den wärsta förföraren som Jag har hos mig, den fölgde /: fast okjänd :/ med mig tillbaka igen. Under resan på Hafwet, föll mig ofta dessa, och dylika tankar in: Än om du nu tillika med fartyget skulle fara till sjöbottnen? så fore och wisst din Själ till den ewiga Afgrunden. Du måste Ju wisst hädanefter öfwerlämna dig Gudi med Själ och Kropp eljest blifwer du wisst fördömd. Knapt war Jag kommen i land, förrän Jag war qwitt min förra oro, utan öfwerlade allenast huru Jag skulle få en god Condition, på något Kjöpmans=Contoir, och komma fort i werlden. Men just wid samma tid passade det sig så, at min första Hus=Bonde behöfde

en Bod=Betjänt; och antog mig dertill. Nu började Jag äfwen blifwa /: Som werlden säger :/ beskjedelig, eller gudfrucktig; hwarföre Jag af ärbara menioskjor blef berömd, hwilket mig wäl behagade; men mitt Hjärta och Samwete sade mig dock altid mitt osaliga tillstånd. På sådant sätt tillbringade jag tiden i 4 år. 1754 d. 5 Maij kom Jag så besynnerlig at höra en Präst, wid namn Petter Murbeck, predika, öfwer de orden : I Fäder reter icke eder barn till wrede; utan uppföder dem i tuckt, och Herrans förmaning Eph: 6:4. Han predikade mycket ifrigt, men lagiskt, samt afmålade Fördömmelsen i dess faseliga gestalt, lämpade predikan på den dåwarande slätta Barna=Uppfostran, och förestäldte, huru ogudaktiga föräldrar och Barn, i den osaliga

Ewigheten lära bemöta hwarannan. etc = Då fick Jag första gången kjänna i mitt osaliga Hjärta, hwad uppwäckelse war. Ja, jag såg och kjände likasom Helwtet för mig öppet, at emottaga min osaliga Själ. Jag gjorde fördenskull, Gud det löftet, och fattade den fulla Resolution; at ifrån den stunden, uppofra mig till Guds tjänst, både med Själ och Kropp; om ock hela Helfwetes och werldsens mackt skulle sätta sig deremot. Ja, om Jag äfwen som Apostlarna, hade skolat undergå den plågdsammaste död; tyckte Jag mig då, skoladt skatta det för en stor Nåde. Jag fattade ock nu så stor leda till allt syndigt wäsende, at om Jag eij blifwit afrådd, af bemälte Präst, hade Jag, /: efter mitt tycke :/ bort blifwa en boot=Predikant i

Stockholm; som Jonas i Nineve , änskjönt Jag ändå eij kjände mig sjelf, mycket mindre den kjära Frälsaren. Åtminstone böd Jag till at omwända alla som handlade med mig, fast Jag själf icke war rätt omwänd. Men likwäl war Jag i wälmening mycket wärksam, Jag anwände alla lediga stunder, Ja ofrta halfwa nätter med Bibelens & andra böckers läsande, hwaraf Hufwudet wäl blef fult af kundskap; men Hjärtat ändå tomt af lif och saft: Ty Jag blef warnad af förberörde Präst, at icke läsa wissa böcker, under förebärande at eij blifwa förd i säkerhet. Hwarföre Jag mer och mer blef Fiendtelig emot den lifgifwande Evangelij lära, som ock emo dess rena bekjännare. Ja det gick omsider så långt, at Jag blef inbillad at de Ewangeliska bröderna

woro Nuoaliternas efterföljare, som i högsta grad voro ogudaktige, hwartill den bekante Ruthström gaf mycken anledning med sitt uppförande. Men det låt mig mycket om Hjärtat, at blifwa bekant med Guds barn; hwilket ingen kunde betaga mig, at det Ju ännu måste finnas på Jorden; ty Jag wille absolut hafwat så, som ibland den första församlingen; at, uti hela Hopen som trodde, war et Hjärat och en Själ. Jag blef wäl bekant med åtskilliga ynglingar som tycktes hafwa bekymmer om deras ewiga wälfärd; men de som gjorde fullt alfware deraf, dem tog Frälsaren härifrån, och de andra började blifwa mer och mer wärdslösa och lika nögda. Omsider började äfwen Jag blifwa mdera trög, kall,

och känslolös, men kjände nästan beständigt, oro, dom, och frucktan för döden, uti mitt samwete. Under den tiden, lärde Jag kjänna några Separatister som bodde tillsammans, ett stycke från Stockholm, dem Jag, i första påseende, hölt för de Rätta Guds Barn och Apostlarnas rätta afkomlingar: men wid nogare undersökande, tycktes mig, at mycket själfgjort insmygt sig hos dem, oacktadt deras utwärtes wackra anseende. De weko ock i många ting ifrån Guds andes föreskrift i Bibelen, afsöndrade sig ifrån den utwärtes Guds=dyrkan; såsom Sacramenterna etc: som likwäl Frälsaren själf inrättadt. De annsåg sig själfwa för bättre än andra meniskjor, som dock äfwen woro återlösta