Moravian Lives

28 juli 1800.

EnkeSysterns Juliana Lovisa Ikes, född Löper Lefnadslopp Hemgången i Niesky d. 10 de November 1798.

Om sin Gång genom Tiden har hon sjelf skrifwit följande.

Jag är född d. 15 Julii 1712 uti Daberko i Svenska Pommern, där min Salig Fader i 43 år var Präst. Min Själawän har gått efter mig alt ifrån min späda ungdom, och har sökt mig. Jag war i synnerhet wid den tiden jag skulle confirmeras och första gången njuta den Heliga Nattwarden, mycket bedröfwad, och gret nästan ständigt, utan at rätt weta hwarföre. Min Fader frågade mig, då han märkte det, om orsaken til min bedröfwelse; hwarpå jag swarade, at jag hade så elaka tankar om den kära

 

Guden, såsom måste jag gå förlorad. Han rådde mig at läsa flitigt; Bibelen; men hwilket jag för gråt skull icke kunde göra. På denna sorgetid följde en obeskriflig glädjetid, i det jag bekom i mitt hjerta den försäkran, at jag wore ett Guds Barn. Nu skallade det i min själ: Jag eger Gud, och med honom alt. Denna saliga känning förlorade sig wäl åter efter hand, men Frälsaren warnade mig hwar gång jag gjorde något som icke war rätt, så at det oroade mig, til dess jag hade bedt om förlåtelse; och denna hans nådiga upsigt har bewarat mig, så at det i mig boende förderfwet icke kom til kraft och utbrått; hwarföre jag åfta tackat honom. Men ack! Sjelfwa hufwud

 

synden, otron, kände jag icke, och jag tänkte bara på at kunna lefwa så, at jag wore wiss om min salighet. Uti mitt 20de år trädde jag första gången i ägtenskap med Fältprästen Joh: Sigfried Kirckhof i Anclam, som sedermera blef Pastor och Inspector i Straussberg. I detta ägtenskap skänkte Frälsaren mig 3. barn, af hwilka det yngsta föddes ett halft år efter Fadrens död; men de hafwa sedan allesammans gått före mig in i ewigheten. Jag kan ej beskrifwa huru det war mig til mods wid min älskade mans aflidande. Men just när jag första gången derefter förde mina små faderlösa barn til sängs, lät Frälsaren det språket: “Den dig gjort hafwer, han är din man,” werka så kraftigt på mitt hjerta, at jag blef

 

upfylld med tröst, som ock räckt för mig under hela de 6 åren af mitt första Enkestånd. Då det Nådår, som en Prästenka vanligen njuter, gjordes ganska swårt för mig, så lät jag fara alt, och begaf mig innan årets slut åter til Anclam. Här lefde jag rätt ensam, och umgicks med inga andra, än mina wänner af gwinnokönet, och war derwid innerligen förnöjd. Men just i detta Enkestånd kom Frälsaren mig på hjertat. Jag blef grundligt wäckt, och lärde inse mitt förelorade tilstånd. Då uphörde min förnöjelse af det slaget, och jag gret natt och dag efter försäkran om mina synders förlåtelse, bland hwilka den hwar för mig den största, at jag ännu alt hittils ej hade

 

kännt och älskat Frälsaren, då ha likwäl af kärlek har låtit sitt lif för mig. Wid denna tiden fick jag ett Bref ifrån min fader, hwaruti han begärte at jag skulle komma till honom på landet, där flera af han slägt skulle hos honom infinna sig. Detta bragte mig i en ny förlägenhet, och jag bad ifrigt om at bli bewarad, och icke åter insnärjas i werlden. Min bön blef och hörd. Då jag en gång war i kyrkan, kände jag så wäl under sången af den Psalmen: “Är Gud uppå min sida, så räds jag ingen här”. Som ock wid förklaringen af Andra Articelen, något i mitt hjerta, som ej låter sig beskrifwas. Jag blef öfwerströmad af frid och glädje, och kände mig såsom nyfödd. Det gjorde mycket upmärksamhet

 

hos mina bekanta, då de såge mig så aldeles förändrad. Men til min skada började jag nu at predika för andra och wilja omvända dem; hwarigenom jag blef tårr i hjertat, och råkade tillika in uti eget werkande. Då jag i denna belägenhet blef besökt af två Bröder ifrån Församlingen, och berättade min gång för dem, så swarade den ene: Det wore allt godt och wäl, men jag hade ännu icke såsom en sann Synderska wändt mig til Frälsaren. Häröfwer blef jag ganska förlägen, dock tröstade det mig något at besagde Bröder kallade mig Syster; ty deraf slöt jag at de hade godt hopp om mig. Och huru wäl hade hade icke det kommit mig til måtta, om jag widare kunnat få sådana

 

ewangeliska erindringar! Men jag måste nu tilbringa många år med qwäljande, och kunde icke finna spåret til Frälsaren. När jag til slut wisste mig intet råd, så bad jag den kära Guden, at sända någon, som wisade mig på rätta wägen. År 1740 fick jag första gången se min sedermera blefna, nu saliga Man, Christian Gotthelf Ike, uti en Upbyggelses stund, och det hette straxt hos mig: Den äret, genom hwilken du skall bli förd på rätta wägen. Detta har ock skedt. Frälsaren gjorde oss klart, såwäl at wi skulle med hwarandra träda i ägtenskap, som ock at han hade bestämt oss til Brödra Församlingen, om hwilken jag äfwen af denna min sedermera blefna Man hade fått den

 

första kunskapen. Til wårt giftermåls fullbordan gåfwo föräldrarne på hans sida genast sitt samtycke; men de mina wille icke bifalla det i annan händelse, än at han först skulle få ett Pastorat. Det war wäl redan ett honom tilbudit; men som han wille följa sin drift at komma til Brödra Församlingen, så afslog han det tilbudet, och reste, för at widare rådföra sig, til Herrnhut, där han redan år 1737 hade besökt och gjort bekantskap med några Bröder. Sedan nu min Fader det följande året 1741 gått utur tiden, gaf man oss ifrån Herrnhut det råd, at wi skulle i Kreslin låta sammanwiga oss af min tillkomman Swärfader, som där war Pastor, at därefter begifwa oss til Brödrförsamlingen. Mina

 

Anhöriga gjorde många swårigheter med mi tilemnade flyttning til Herrnhut; men Frälsaren fogade saken så, at de icke allenast låto mig gå, utan ock sedermera skrifteligen gifwit mig tilkänna, at de skattade mig lycklig. Innan wår wigsel gick för sig, mötte något uppehåll af Prästerskapet. Min man måste inställa sig för Consistorium och göra besked om sin resa til Herrnhut, innan han fick njuta den Heliag Nattwarden, såsom i den orten är öfligt näst föe wigslen. Wid slut af förhöret, förböds honom correspondence til Herrnhut. Hwarpå han swarade sig icke behöfwa sådant hädanefter, emedan han straxt efter wigsle emnade sjelf flytta dit med sin hustru och barn samt där qwarblifwa. I Augusti 1742 afreste wi, och kommo

 

med mina 3 barn och min Swärmoder lyckligt til Herrnhut. Huru glad och tacksam war jag icke nu; ty jag trodde mig nu wara säker för alt, som kunde störa mig. Men den Hellige Ande tog mig snart i en grundelig Skola, hwaruti jag rätt lärde känna mitt elände, och synnerligen mitt af naturen döda och kalla hjerta. Som jag likwäl hade den Nåden at framställa mig sådan jag kände mig, så kom jag snart til ewangelisk klarhet och en salig gång. I November samma år blef jag uptagen i Församlingen, och i December kom jag med henne til den Heliga Nattvardens åtnjutande. År 1747 fingo wi en kallelse til Urschkau uti därwarande Pedagogium, hwaräst

 

min man underwisade ungdomen i Grekiskan, hwilket han också tilförene hade gjort.Wid Pedagogii flyttande till Neusaltz följde wi med dit, och derifrån, efter några års tid, til Groshennersdorf, der jag i 10 år hade inseendet öfwer twätten och köket. År 1760 erhöllo wi det updrag, at antaga oss ala wäckta i Stockholm. Här wistades wi 21 år, och Frälsaren gaf Sin wälsignelse til wår tjenst, så at den lilla hop, hwilken wid wår ankomst bestod af 18. Själar, war til slut ökad til inemot 500. År 1781 gick min Kära Man saligt utur tiden, efter ett 40 års förnöjt ägtenskapm hwaruti Frälsaren har skänkt oss 2. Söner och 5 Döttrar, af hwilka en Son och 2. Döttrar äro ännu i lifwet. Af 3. mina

 

döttrar har jag belefwat 8 barnbarn som, som alla äro ännu här neder. Sedan jag år 1782 gått tilbaka til Församlingen samt inflyttat uti Enkornes Chorhus i Niesky, gladde jag mig deräst, at ännu få njuta en Kärt Sabbatztid, och at åter efter de sist förflutna 22. åren göra mig tiden rätt til godo. Men Frälsaren hade andra tankar med mig, och efter ett fjerdedels års förlopp updrogs mig Chortjenare Ämbetet hos härwarande Enkorne. Oaktat min höga ålder, åtog jag mig det samma i förtröstan på Frälsarens bistånd, hwilken förrut igenom så många swåra omständigheter hade hulpit mig. Han har jemwäl låtit mig erfara sitt biträde uti denna min syssla, den jag i 11. år har förestått.

 

Men då jag 1793, för min tiltagande ålderdoms swaghet, icke längre kunde komma fort dermed, så blef jag på min ansökning derifrån entledigad. Min nuwarande hwilotid har jag anwändt, bland annat, äfwen dertil, at inför Frälsaren öfwerwäga hela min lefnadsgång. Jag har derwid funnit mycken ordsak at skämmas öfwer mig, samt bedit honom om förlåtelse för alt hwad jag förgått mig: men också hjertligen tackat honom för den nådiga hjelp, långmodighet och tålamod han bewisat mig. Nu återstår mig intet annat, än at bedja honom: “Stäng Ditt Blod öfwer hela min lefnadsgång, twå mig ren i Ditt Blod, gör mig helt liten, och intag Du hela mitt Hjerta.” Så långt hennes egna ord.

 

Wår saliga Syster njöt en angenäm och salig hwilotid i sitt Chor, hwilket hon hade tjent med myckken trohet och sorgfällighet såsom Chortjenarinna. Hennes hjerta lefwde i ett barnsligt umgänge med Frälsaren, och hon war glad i åtnjutandet af hans förtjenst. Detta styrkte henne ock at tåligt fördraga de swåra omständigheter, som under tiden förekommo. Dit hörde i synnerhet den swåra smärta hon måste känna öfwer sin kära dotters, Enkans Syster Königfeers hädanfärd, då den samma på sin återresa från Grönland, hwarest hon med sin saliga Man hade tjent i 14 år, efter all förmodan omkommit med skeppet, som förolyckades. Frälsaren tröstade

 

deröfwer wår Syster Ike efter hand, och lät henne se desto mera glädje på hennes andra barn och barnabarn, hwilkas trefnad låg henne ganska om hjertat. Jemte hennes ålderodms swaghet tilstötte år 1798 äfwen andra krämpor, som mer och mer bårttog krafterna; och den 10 November slog ennes så åfta önskade stund, då hennes dyrt köpta själ, under Församlingens och hennes Chors wälsignelser, gick öfwer uti Jesu händer ljuvligt och saligt, sedan hon här bragt sin ålder til 86 år och något öfwer 3 månader.