Moravian Lives

Systren Anna Greta Öman, nun

Bei die Schr. Justi verheirathets Göring
d 10. Apr. 1795. nu Enka.

Jag är född i Carlskrona den 3die Sept: 1749, den Kära Frälsaren har ifrån mina Barna År trogit sökt mig, och låtit mig känna Sit Kärleks dragande, på mit Hjertra. Jag kände en innerlig förnöjelse, då min Fader talade något wid mig om den kära Frälsaren. Jag måste och ofta gå afsides at gråta och bedja Frälsaren, då jag sjelf hade swäfwat ut, eller såg andra Barn wara lätt sinniga. Jag har och i min Barndom Nådigt blifwit bewarad wid flera olyckshändelser, i synnerhet då jag uti mit 3die år föll ut igenom et Fenster twå wåningar högt, utan at erfara ringaste skada. I migt 7 de År geck min Kära Fader Saligt utur Tiden wid sit af sked af mig, öfwerlämnade han mig åt den Kära Frälsaren, och bad at han wille Själf upfostra och behålla mig til Sin Egendom. Detta giorde hos mig et djupt intryck, och min

Faders bortgång war mig til stor afsaknad, ty jag hade nu ingen mäniska som kunde föra mig på något om Frälsaren och min Salighet. Men den Kära Frälsaren geck sjelf trogen efter mig, och sökte at öfwertyga mig om mit osaliga tilstånd utom Hans Nåd. En gång blef jag hos mig warse en fiendskap till Frälsaren, så at jag ej kunde höra Hans Namn nämnas utan känning af den samma, detta satte mig i stor Ångest, och jag bad Frälsaren så godt jag kunde om Förbarmande. Jag war i in Ungdom mycket sjuklig och hade i synnerhet en långwarig och smärtefull Åkomma, wilket Frälsaren wisserligen af kärlek hade tillåtit at komma öfwer mig, ty denna min sjuklighet betog mig mod och tilfälle at blifwa snärd uti wärlden. I mit 15de År blef jag kraftigt upwäkt och med förskräkelse såg in i mit förlorade tillstånd, jag war i stor förlägenhet om Nåd, och blef af mina Anhöriga mycket försmädad och isynnerhet af min Moder hållen ganska hårdt. Jag hade således ingen Människa som i min nöd kunde wisa mig på Frälsaren. Man gaf mig wäl det rådet at slå ifrån mig detta onödiga grublandet ty Gud wore ju Nådig, eljest kunde jag mista

mitt förstånd; men den Kära Frälsaren bewarade mig at detta ej feck någon ingång hos mig. En afton då jag efter wanligheten hade insomnat wid gråt, upwaknade jag om natten och det war som hade någon sagt till mig, Du skall icke gråta ty du har Nåd. Och den Heliga Ande förklarade mig Frälsarens blodiga lidande och jag feck i Andanom beskåda de många Såren hwilka Frälsaren hade unfåt för mina Synders, skuld, hwilka nu blefwo mig förlåtne. Någon tid derefter åtnjöt jag första gången Jesu Lekamen och Blod i den Heliga Natt-warden, derwid war det mig outsägeligt wäl till mods ty emedan jag kände mig syndig och usel så upfylte Frälsaren Ånyo mit Hjerta med Frid och Frögd. Denna Saligheten som jag nu kände, unnade jag gärna alla Människor, bemödade mig derföre mycket dermed at säga för andra hwad Nåd jag hade åtnjutit af Frälsaren. Genom denna min wälmening förlorade jag känningen af min egen fattigdom och fattade tycke för mig själf. Men min trogna Frälsare lämnade mig intet länge i detta osaliga tilståndet, utan förde mig åter på mit egit Hjerta och

inbunden så råkade jag i et osaligt tilstånd, ty jag började at noga granska andras fel och geck deri så långt at jag kom ifrån känningen af mitt eget fördärfwade Hjerta, och hade så när dragit mig ifrån Syskonens Gemenskap; som härtils warit mig så kär och wiktig. Men min trofasta Frälsare som hade dyhr köpt mig med sit Blod, tilät icke detta, utan lade mig ned uti en sjukdom, och under den samma förde mig åter på mit Hjerta, så at jag med förlägenhet gret och bad om ny Nåd och Förlåtelse. Och den Käre Frälsaren skänkte mig et nytt intryk af Sina Blodiga Sår, och tröstade mig med de orden, jag är Din Herde, Dig skall intet fattas. Jag frögdade mig mycket deråt åt, at nu få gå Hem til Frälsaren. Men wart myckert bedröfwad då jag kände at det bättrade sig med min sjukdom, ty jag fruktade mig at åter förlora den Nåd jag nu hade undfått; ehuruwäl mit Sanna nu war at blifwa Frälsaren och hans Nåd trogen, så fördde doch min egenkärlek uti ny nöd, ty jag wille aldeles intet passera för den jag war och hölt mig länge uppe med wad som före

kom så wäl hos mig som andra, och fördärfwade mig mycken tid dermed. Men detta blef mig alt mera, odrägeligt tils år 1782 då wår Chors stund blef inrättad, hwarwid den Heliga Ande öfwertygade mig derom, at jag dermed hade bedröfwat den Kära Frälsaren och jag bad honom nu om öppenhjertighet och talade derpå ut med min Arbeterska öfwer mit tilstånd, och det war mig til Sann Wälsignelse.Emedan den Kära Frälsaren därefter förde mig närmarare til kännedom af mit egit fördärf, hwilket jag fant wara obeskrifligt, stort så at jag såg mig stundeligen hafwa Frälsarens Blod nödigt, til rening derifrån, så undwek jag och at mera hålla mig uppeöfwer andra. Men, jag hade dock behållit något som jag intet welat uppenhjertigt talt ut och som wid al den Nåd jag ärfor, dock gorde mig många mörka stunder, ty jag tänkte om Frälsaren bara förlåter mig det, så kan jag wäl hafwa Frid ändock utan at tala derom, men jag hade de kraftigaste bestrafningar öfwer detta mitt tänke sätt, och ändock gan ganska länge därmed. Men min trogna Frälsare trötnade ännu intet wid mig utan lät mig käna denna min otrohet rätt stor, och at jag warit falsk emot Honom och min Arbeterska, för hwilklen jag nu framlade deta. Och då bekom jag Frid i mit Hjertaoch blef den bördan qwitt som så länge hade tryckt, och hindrat mig at Åtnjuta

som en Synderska deröfwer min Frälsares blodiga Förtjenst. Han wille och nu af Sitt Ewiga förbarmande fortsätta Sitt Nådes arbete på mit arma Hjerta, til des hanfår mig som en rätt arm syndare til sina blodiga fötter, hwilka jag då i ewighet wil kyssa, för all hans Nåd och trohet emot mig.