Moravian Lives

År 1706 d. 30 april efter gamla stijlen, som nu är d. 11 may efter nya stijlen, är jag Dietrich Christian von Conow på Wågeholms gods i Skåne född till werlden. Min afledne käre fader war Majoren, Wälborne Christian Dietrich von Conow från Mark Brandenburg uti Staden Alt-Brandenburg födder, af hwilken Fammile än löre finnas efterkommande i Tyskland. Min moder war Wälborne Fru Maria Euphrosinia Cronström. Hon war, då hon ingick detta gifte, Enkefru efter framledne Lagmannen, Wälborne herr Johan Cedercrantz. Hennes förfäder härstammade från Spanska Nederländerne och Lugker land, och för Religionen, skuld, flyktade de för Hertigens af Albas förföljelse. Genom den Helga Döpelsens-bad är jag warden aftwagen ifrån den medfödda syndasmitto, och uptagen uti Jesu Christi församling härpå jorden. Här får jag anmärka at särdeles Guds nådeliga bewarande, som min afledne k. Moder ofta berättat: at då hon war hafwande med mig, hände henne på en resa från Stockholm til Skåne, den olyckan, at på Kålmorden, emellan Nyköping och Norrköping, på en islupen backe, stielpa omkull med wagnen, som tumlade så om, tätt inwid en liten insjö, at hjulen stodo upp, och wagnstaken ned, men likwäl

likwäl ingen, dera, hwarken min Sal: Fader, eller Moder, eller jag, ledo minsta skada. Mina kära föräldrar hawa warit Gudfrucktiga och angelägna om Sin Salighet, och därföre efter Sin bästa insickt, beflitat sig Sig at upfostra Sina barn, uti tuckt och Herrans förmaning, och äfwen, förelagt dem, at förhålla sig enligit Guds Ord, och föra et Anständigt lefwerna, de giorde oss alwarliga förestälningar om angelägenheten, at söka Sin Salighet me alfware. De läto hålla Bön, Afton och Morgon, med Barn och Tjenste folk. De woro mona om, at biwista wackra och uppbyggeliga Predikningar, och brukade till privat andackt all den Tiden bekanta, så kallade Anderika böcker af Henric Müller, Johan Arndts, Christian Scriwers och dylika skrifter. De woro angelägne, at skaffa mig goda Läromästare, hwilka, medan min Salig Fader war af Tysk härkomst, begjärtes ifrån Tyskland, på det jag måtte lära Tyska språket, som är mig blifwit så lätt at tala och skrifwa, som det swenska. [: Hans föräldrar hade 3. Barn, en Son, wår Saliga Broder och 2. Döttrar; den ena blef Gift med Ryttmästare, Wälborne Caspar Ehrenborg och den andra med Majoren, Wälborne Pet. Sigfr. Stralenberg. Hans fader afled 1731. och modren 1736. hon blef 48. År Gammal; men han 79. År :] den salige Brodern skrifwer widare: Jag kan påminna

påminna mig, (skrifwer han nu widare) at jag i min Barndom hade nåderörelser, men ack ofta böjelsen til kjöttsliga lustar, som jag lät råda öfwer mig, så wida det ej måtte komma för mina föräldrar eller dem jag hade frucktan och wördnad för. des likes war hos mig en böjelse, at wara fördåld för andra, at wara ensam för mig, ach åtminstone intet öppenhietig, som jag nu efteråt kan finna, och det härrörde ur naturlig blygsamhet. Jag fick goda tankar om mig sjelf, och trodde at jag altid förstod allting, så wäl, som någon annan, och kanskje bättre, i tycke om min egen fromhet, emedan jag blef tillhållen at flitigt läsa Guds Ord, at lära utan till wackra tyska Psalmer, som jag ofta söng för mig sjelft, ehuru ofta med föga omtanke om deras innehåll. Jag blef nog strängt hållen; hwarigenom jag än mer wandes till stillhet och indragenhet. Med tilltagande år sändes jag till Academien i Lund under en Professors upsickt och information uti dess hus och i sällskap med min äldre halfbroder, oc hwistdes där de tider, som de studerande pläga där uppehålla sig, at fullfölja sina studier. Där emellan hade jag privat underwisning hemma. Under den tiden förföll jag alt djupare uti Syndiga Lustar, och plågades därmed rätt mycket. Man, mitt uti mitt Syndalopp, wid pass i mitt 16 år, warkunnade sig Herran öfwer mig, då jag andra gången begick Herrans Heliga Nattward i Malmö år 1722. kort före Påsk. Jag kjände då mig fri från all Samwets

wets förebråelse för det förbigångna, och från böjelse at tjena Synden, jag fann då, med förundran och glädje, mig lättat och fri min synda börda, samt at jag hade intet at lefwa efter werlden, utan at lefwa min öfriga tid till Guds Ära, och för at tjena Frälsaren. Jag war ganska nögd; men det warade beklageligen! eij länge, förrän jag slet mig lös ifrån min Förbarmare och föll i samma elände tillbaka. Det har utprässat af mig många tårar, och giordt mig rätt mörka stunder. Jag wände mig wäl rätt ofta till min Förlossare, och fick jemwäl ofta hugswalelse och nådeblickar; men förmedelst min ostadighet och haltande å båda sidor, kom det intet till något stadgat, waraktigt och blifwande wäsende. Elaka exempel af förföriskt folk inwitas, och wid mina resor utrikes, bidrogo äfwen mycket till den orimliga tanken at mena, det kunde ej wara annat än ostadighet i hela wår wandel; oacktat all min inwärtes öfwertygelse. Utwärtes kom synden sällan till något utbrott, jag giorde många och långa Böner ofta; men där emellan lämnade jag ofta kjöttet rum, och tänkte, deet kom intet så noga därpå an. Många höllo mig för Gudaktig, och öfwerhopade mig med beröm, så at jag i mitt sinne wämjade därwid, efter jag wäl själf wiste, huru det stod till innom bords. I sig sjelf har oro öfwer mina begångna otroheter, samt lättelser, och Guds Andas Tröst och hugswalelser wäxlat om. för mitt skjändeliga affal hemsökte Frälsaren mig med

med en swår sjukdom, som jag tilldrog mig i Stockholm år 1725, hwilken ganska mycket förswagade min constitution. I yngre åren wände jag mig till upwäckta Präster, som woro i Malmö, nemligen Tyska Regements Prästen, sedermera Fältprosten och sluteligen Kyrkoherden Ubechel i Giötheborg, wid tyska församlingen, och till dess förtrogne wän, Kyrkoherden Petter Murbeck, hwilken med nit förkunnade Ordet på ett Lagiskt sätt i negden, där jag bodde i granskapet af Helsingborg. [ den saliga Brodern ägde godset Kulla-Gunnarstorp i Skåne jemte stads egendom i Malmö och Helsingborg. ] Murbeck blef sluteligen af Consistorio i Lund för några ihop sökta, så kallade förseelser, så wäl som Kyrkoherden Magister von Bergen för för så kallade willfarelser och olofliga sammankomster, dragen för Rätta, och entteligen Suspenderade från läroämbetet för fel mot Orthodoxien. Bägge predikade skarpt och strängt emot Lasterne och isynnerhet mot Ogudaktiga Präster, hwarigenom de isynnerhet blefwo förhatelige; dock skjedde dymedelst wäckelse hos många, isynnerhet af ringare hopen. Murbeck komm at bli som Huspräst och Informator hos min halfsyster Maria Christ: Cedercrantz, Enka efter framledne Major Norman, Moder till Fru Ekestubbe, för dess yngsta Son, at wistas på Gidsholm. Till honom höllo sig på den Orten alla de, som woro angelägna om sin salighet

salighet, och det gjorde der å Orten nog mycken upmärksamhet. Men han sökte at draga nästan så mycket till Sig, som till Frälsaren. Han giorde mig bekante med då warande Professor i Theologien, i Kiöpenhamn sedermera General Superintendenten Jeremias Fr. Reus, samt lemnade mig del af et bref ifrån Salig Grefwe von Zinzendorf af år 1738, som jag fann ganska märkwärdigt, angående Theori och Praxi uti wår dyra Salighets Lära, och därföre af copierade; hwilket jag ofta med nöje genomläsit och funnit ganska Apostoliskt. Murbeck war den tiden aldeles ense med honom, och påsyftade äfwen, at för sin del wärkställa något dylikt ginom et påsyftat Giftermål med min Syster dotter Maria Soph: Norman, som sedermera ändrades, och hon blef Gift med Baron och Majoren Nils Gyllenstierna. Jag blef mer och mer kunnig om Salig August Herm: Franks och de öfrige Hallensers Lära och alfwarliga wandel; at de beflitade sig om ett rättskaffens upförande efter Guds Ord och Jesu Christi och Hans Apostlars bud och underwisning; och beslöt at wara ett åsyna wittne af de bekante Halliske Barnhus (Weisenhaus) inrättningar, som mycket omtaltes; samt mente mig där isynnerhet finna rättskaffens Christna. Därföre giorde giorde jag År 1741. en resa utrikes, först at bruka Pyrmonter brunnen för min hälsa, och resa därifrån till Halle, och hade tillfälle, at där bli bekant med Professor Gothilf August Franke, samt med Professoren i Medicinen Johan Junker och och flere af föreståndare

föreståndaren wid Barnhuset, hos hwilka jag trodde mig märka ett rättsinnigt wäsende, at hwilja höra honom till. Jag war i beråd, at resa därifrån till Herrnhuts, medan jag på några dagar biwistade Leipziger Michaelis Messa och marknad; men genom lappris omständigheter förmåddes at inställa resan dit, hälst i Halle nämndes icke ett Ord om Herrnhut. Jag har ofta sedan ångrat, at jag ej reste dit. Ehuru jag efteråt funnit, at jag ej där råkat Grefwe Zinzendorf, som då war landsförwist ur Saxen. så hade jag dock wäl där funnit anledning, at bättre kjänna mitt hiertas tillstånd, som ändå ej hade någon rätt frid, ehuru jag mente mig wara i nåd hos Gud. Wid hemkomsten beslöt jag, hålla en liten skola för fattiga Gåssar, at låta underwisa dem uti Christendoms kunskap, läsa, skrifwa och spinna ylle/pånad till Kläde-Wäfnad åt sig.

[ härvid anmärkes. Han förbättrade Sinaa underhafwandes wilkor på ena sidan igenom lindringar, och på den andra med uppmuntran till flit och idoghet, och anlade et tegelbruks och Garfwerie werk, med mera. Utom den nämda skola, anstalten för meddelösa föräldrars barn sörgde han för et wist antal fattigas underhåll; en inrättning, som ännu hållas wid magt och till

till Herrans widare befästande han inköpt 2ne hjemman, och därtill anslagit deras årliga afkomster. Hans wälgörande sträckte sig ej endast till nyssnämde furättningar i Skåne; utan han delade äfwen af Sin förmögenhet åt andra behöfwande, dem han wiste tarfwa en sådan hielp, och sökte därwid dölja för dem, hwarifrån hielpen kommit. Också räckte han Brödet åt många fattiga äfwen härpå Orten, där han under den sednare Lefwnadstiden hade walt sit hemwist. ] den Saliga Brodern berättar widare om sig. Under alt detta förföll jag dock igen uti Syndiga Nögen, som tilldrog en skarp tucktan, och jag upwaknade ej rätt förr, än Guds Ord komm åt mitt hierta, och öfwertygde mig om Syndens wederstyggelighet. Jag beslöt nu, at aldrig lemna sådane saker rum, som kunde beswära Samwetet, utan beflita mig om et ostraffeligit förhållande inför Gud och inför Menniskor. Jag passerade för Pietist och Gudfrucktig, och blef stundom försmädad. Jag söckte ock, at bli närmare bekant med Bröderne i Kiöpenhamn, af hwilka åtskillige warit hos mig och besökte här och där i Granskapet. jag reste ock en Winter öfwer till Kiöpenhamn, at wistas ibland Syskonen, och biwistade deras upbyggelsestunder: såsom jag ock en gång for dit at råka Brodern, Baron Gersdorf, som kom öfwer till Helsingborg i upsåt, at resa til Stockholm, och winna Religions frihet för Brödra Uniteten; men med oförrättade Ärenden måste han wända om, utan at fullfölja sin afsikt; af blott misstanke för willfarelse i Läran, wid

wid wilket tilfälle jag, jemte General Arbin och Capitaine Ekestubbe, woro honom till mötes i Helsingborg i tanka, at hämta honom och dess Sällskap till oss; som äfwen blef wägrat. Jag fann Brödernas tal och yttrande aldeles instämma, och wara ense med den ärfarenhet, jag hade af Frälsarens Nåd och förbarmande emot Syndare, som så går efter dem, och har Tålamod med deras många afwikelser och tilbjuder dem, at njuta Saligheten som han förwärfwade oss genom Blod och Död. Jag hade ofta besök af Bröder, som woro dels hemma i Kiöpenhamn, dels reste från församlingen til Giötheborg, och hade nöge af deras besök./ Oro öfwer mina begångna, Synder och Otroheter, och Guds Andes Tröst och Hugswalelser wäxlade ännu ofta om; då jag nu i mitt bekymmer war nedslagen i mitt Sinne, och längtade efter Nåd och full försäkran därom; fick jag et lefwande intryck af den käre Frälsaren genom de Orden i Sions Sånger: “Si min Sida, som öppen står, si hand och fot, som Blod utgiuta; O at du dock wille, njuta kraften af min Blod och Sår.” En anna gång blef mig ganska djupt intryckt de Orden i Sions Sånger: “Du skal lefwa; bli min Lön för mitt Arbet, Swett och Bön: i min Ögon äst du skjön. Jag tänkte, hur är det mögeligit, at Frälsaren kan säga. “I min Ögon Äst du skjön” till en så owärdig och Ogudaktig Syndare!// Enteligen resolverade jag, at förändra mitt Stånd, som jag tillbrackt hit

Den saliga Brodren.

Hans håg låg hwarken på krigswäsendet, icke eller war den ställd därpå, at igenom andra beställningar och embeten i kronans tjenst winna det anseende, som eljest så allmänt eftersträfwas; likwäl blef han af sina anhöriga nödgad, at emottaga den Hofjunkare Qaractére, som söktes för honom, men icke af honom. “Jag kan påminna mig,

2ra blate.