Moravian Lives

Hustrun Ulrica Lovisa Daleskölds Lefnadslopp som slöts den 2 junii 1799.

Hon har om sig sielf icke upteknat något; men hennes efterlefwande har för sin pligt at i korthet nämna upteckna hennes lefnad.

Hon war födden 25 nov. 1750. Hennes fader war Capitainen wid Dalregementet och Riddaren af Kongl. Swärds. orden Samuel Birgerson Elfving och modren Johanna Adlersparre. Hennes första upfostran besörgdes i daleorten på fadrens Egendom Bäcka och Fredshammars- Bruk i Österdalarne och Orsa Socken; men sedan vid 13 års ålder hölts hon tillika med sin äldre Syster i pension i Stockholm hos en alfvarsam Gouvernante fru Bäckman i några år; hwarefter de bägge återhämtades och woro hos sina föräldrar intil 1765; då de bägge på en och samma dag på Bäcka gård trädde i ägtenskap, Hedvig Elfving med då Lieutenanten sedan Capitainen vid Dalregementet samt Riddare Fredric von Knorring samt nu afledne Ulrica med då Krigsfiscalen vid Armeéns Flåtta Carl Johan Cadow sedan Institiane vid Samma Flåtta och Lagman Dalesköld som då hade sin station detta nygifta par begaf sig derefter til Stockholm och Skiepsholmen, där mannen hade

sin Station och Boningsplats. Som nu mannen särdeles i sin ungdom warit mycket inveklad i verlden så så förde han också sin unga hustro som nyss fyllt 15 år, uti sådane samqväm och sällskaper, uti hvilka hennes med werldens glitter obekant hjerta snart kunnat i grund förderfvas. Til all lycka för dem bägge, wille inkomsterne å den ena sidan icke förslå til en kostsam lefnad och å den andra inträffade at Skiepsholmsförsamlingen, som gemenligen warit försedd med nitiska och om Christi rikes förökande bekymrade lärare, den tiden hade en Kyrkoherde Giers, som med mycken wälsignelse utförde sitt Embete och hade en särdeles gåfwa at i enskilte samtal komma enom på hiertat. Dennne ärewördige och Käre mannen besökte några gånger den unge Krigsfiscalen och hans ännu yngre hustro; och detta besök jemte hans predikningar och exemplariske lefnad, gjorde det intryck hos det unga gifta paret, särdeles hos vår hemgångna Syster, at hon började snart inse fåfängligheten och skadan af werldens likställighet.

men då de flyttade til Finnland, hwarest mannen blefven Institiarus och ledamot i Öfverrätten vid armeéns flåtta, som hade (sitt) på Sveaborg, sitt Hufwudbefäl och läge, öppnades likasom en ny werld för detta gifta folck. man skulle nu lefwa ibland de förnämare af Krigsbefälet och denas fruentimer. Förströelser förekommo af många slag. Werldens likställighet blef deraf likasom en nödwändigh fölgd. De goda intryck ifrån barndomen förswunno wäl ej alldeles, men blefwo efterhand mer och mer matta. Man hörde sin til den den utwärtes ärbara werlden som wäl icke offenteligen föraktade religion men likwäl deraf hade föga eller ingen känning i hiertat. Detta warade ifrån 1770 intil wårtiden 1773- då de flyttade ifrån Finnland til Sverrigen och ofwannämde Bruksegendom i Österdalarne, hvarest emedlertid eller 1772 om hösten Systren Ulricas fader aflidit, och hans efterlemnade Enka eller Daleskölds och dess hustros svärmoder och moder påkallat ders när=

närvaro. Hennes ästande förblef sedan med sin man dels dalorten dels i Helsingeland intill 1780 då hennes man inkallades til Stockholm, sosom tienstgiörande. 1781 flyttade hon med sin dotter Charlotte som föddes 1774 i Januar . på Backa i Dalarne til sistnämde ort: hwarest mannen först och hon kort efter igenom 2nne rätt kära anhörige kommo i bekantskap med denna Brödra församling. Däruti fant hon alt mer och mer mycken tilfridsställelse samt sluteligen och särdeles efter sin dotters bortgång ur tiden, blef alt mer och mer indragen och fant i Evangelii ord, i böner och åkallan i synnerhet i den heliga nattwardens begående den styrcka och bistånd emot ala werldens beswärligheter, så at hennes gång war jemn intil hennes lefnads slut. När hon några dagar innan sin (bortgång) hemgång hade jemte sin man blifwit delaktig af den heliga nattwarden, yttrade hon sig: Nu är jag rätt nögd.

Hennes plågor woro rätt stora af den öppning som skedt de sista dagarne; men när henne förelästes åtskillige verser utur sångboken, war hon derunder så stilla, som hade hon

hade hon icke haft den minste smärta.

kort d. 22, junii 1799. blef andedrägten alt kortare; men hon emottog willigt de förordnade medicamenter intil kl. 6 om aftonen, då hon med sagta röst vägrade all medicin. Kl. inemot 7 samma eftermiddag afsomnade hon stilla under det mannen med strida tårar afläste välsignelsen öfwer henne.