Moravian Lives

Maria Johannis Lefnadslopps Sista Stunder

Den 24 octob. 1800 fullbordade Systren Maria

det i Stora Åby, Östergötland och Sverige. Hen,,

nes fader var torpare. Lungsot yppades hos

henne de två sista åren och skyndade dess in,,

gång i Sin Herras glädje 24 år gammal. Sista

gången hon i kyrkan begick sin Frälsares å,,

minelse, behagade Honom nära nalkas henes

hjerta; med öma rörelser. Men såsom eljest natur,,

lig from och af verlden ostraflig meniska, för,,

stod hon ej detta var låckelse till Honom: Hon

som förut hoppades vara Honom nog nära.

Henne(?oläsl.) den trofaste SjälaHerden ju närma,,

re det led åt henes slut, i nådatiden behaga,,

de söka henne desto trägnare, rönte och ärkän,,

de hon sedan nådens ljus upgick i dess hjer,,

ta. Isynnerhet derigenom, at hon fåt smak

på Jesum i predikningar om Honom. Nu

nedlades hon på sotsängen och tänckte ej på

sin själ det läraren henne förestälde; Så väl som

nära boende rättsinniga Vänner. Den egna

fromheten gorde detta och Jesum mindre ange,,

lägen. Häri styrktes hon, så väl som andra död,,

trogna, sig med Guds allmenna Nåd. Man sucka,,

de till Jesum för henne och en oro kom straxt

öfver hene. Natten blev förskräckelig för henne.

Frälsaren är gången ifrå mig; ropade hon. Det

nyttjades at visa henne, sådant var Jesu för,,

sta

sta nådestrålar, til väckelse om sorgfällighet

at blifva salig. Frälsaren gaf henne af sin

vanliga stora nåd mot syndare, straxt en

åtrå at så få Honom at Han ej måtte förlo,,

ras. Efter detta var upriktigt hoss henne,

trängde det til Hans hjerta och allas som

hörde det. Det taltes för henne om ordningen

at koma til Jesum: ur djupet fly til Honom

Han är vägen sanningen och lifvet. När hon var

allena talte hon som en syndare och gladde nu (?)

Lärare. Nattetiden var hennes kropps smärta

alltid värst, då ock hennes själ änu hade sit

mörker. Hon upplifvades dock genom ord om

Jesu sår och blod, fick kraft, då all syntes va,,

ra förgången och begynte tala. Hon åstunda,,

de ock denna natt sin Frälsares Nattvard.

Derefter gick bud. Men budet, som ej anmäl,,

te detta utan at hon allena ville tala med

läraren, blef et hinder. Jesus vände det dock

så at begäret tändes så mycket mer och at

hon äfven vart bättre prydd af sin frälsa,,

re till bröllopet. Samtal uppkom mellan

Läraren och henne om otron i hjertat och

huru Hon behöfte känna sin frälsare så,

som Han vil känd vara: huru man miss,,

brukat Guds ord: med lika kalt hjerta forr gå (?)

ifrå Jesu Natvard; kors och död som dit. Dock

huru känner et dödt hjerta det. Hon rör,,

des och sa: hon vist icke gådt värdig til Jesu

Nat,,

Nattvard. Hon vistes til Jesu brustna hjerta, Hen,,

nes kalla hjerta mot Honom blygdes så mycket

mer. För henne bads högt til frälsaren at Hon måt,,

te bli frälst. När hon i mera enslighet kom, påmin,,

de Guds anda henne häraf, at hon ej nu blefve

salig om hon sådan dödde hon är. Själa bekym,,

ret ökades men och klagades för frälsaren och

bars til Honom. Jag har ej förståt jag hade synd

sade hon. Men när jag ser hvad Jesus lidet ser jag

min synd; ty hvad var det añat Han led för. När

hon såg sin mors tårar sade hon: Min mor är

lycklig som kan gråta och blef ängslig öfver

at hon ej sjelf kunde det, öfver sit elende. Hon

blef nu alt mer och mer fattig i andan. I hvad

hjerta behöfves tro bättre än i sådant? I hvad

uptänder Guds ande den snarare än i sådant?

Efter hand kom Han dertil hos henne. Heñes

stillhet tiltog och hon talte om huru barm,,

hertig Jesus är som dödt för henne: som äf

ven lät henne ligga på sotsängen med rediga

tanckar derom. Hon hade i sin ensamhet haft

en syn af sin frälsare. Då hon tänckte på Ho,,

nom, visade Han sig så klar, så mild, så röd

och hvit. Det var så roligt, så länge Han

var iñe sade hon. Men då modren kom

inn bortgick Han med lämnande af sin

hvita kappa åt heñe som sjuk var. Modren

föll i stor oro öfver at frälsaren ej ville vara

inne sedan hon kom in. Denna tancka

och dottrens sista tal til sig håller modren

äñu

äñu vaken ur syndasömn; Ehuru modren

tänckte och ville intala sin doter om at detta

var blott en dröm. Men hvem kan veta hu,,

ru frälsaren uppenbarar sig för enfaldiga

i sista stunderna? Frå den stund henne det(?,,)

ta syntes talte hon aldrig om den man

eller förbindelse hvari hon var fäst med Ho,,

nom til naturligt ägtenskap och tystade

modren då hon ville tala derom. Hon til,,

lade ock at om hon frisknade; så skulle int(…)

hindra henne frå Jesum och Gudacktig,,

het. Jesus gifve mej Nåd dertil sa hon. Hen,,

ne vart såsom uti(?) Sången No 47. I Sions sån,,

ger: Jesu lät för mig ej tryta(?)e. krops svag,,

heten blef alt större och större. Jesu Natvard

önskade hon åter och när Läraren kom

dertil, kände hon sig inte mera ondt till

kroppen. Då modren ville tala om lekam,,

ligt; bad hon ej förehafva sådant nu och

ej mera vara så verldslig. Jag vill endast nu

täncka på Jesum min brudgum. Sin sy,,

ster förmante hon vara mer alvarlig at lä,,

ra känna Jesum. Modren tackade hon

för vart steg hon gådt för heñe och burit

henne på sina armar med ytterligare

försäkran at nu bedja frälsaren för sin

mor at bära henne igen i himelen. Men

I skal bedja derom sjelf med; sade hon slu,,

teligen. Fadren tog hon afsked af: välsigna,,

Honom och bad Honom bedja Jesum om (…)

M (…)

Modrens blödighet som härvid uprördes

kom henne at klaga om sin sjuka dotter,

ack mit beskedliga barn som aldrig gort

något ondt; icke(?) en mask emot. Detta tal

som kunde uppwäcka högmod elr egenrät,,

färdighet i et förderfvat hjerta tystades

tilförne af Läraren och nu af den sjuka

sjelf: k. mor skym ej bort Jesum för mig.

alla de ha rätt som säga i döden gäller inte

mer än Jesum: och må jag inte glädjas och

tacka Gud då jag slipper känna helf,,

vitets ångst i min själ; när jag nu käñer

dödsens ångst i min kropp. Det måste jag

utom den nåden jag nu kändt. Hon sade: jag

tänckte få gå med Läsarna på jorden; men

nu får jag flytta til den öfre Choren. Hälsa

dem dock alla och bed dem hädanefter

sätta mer värde på Jesum hans blod och

försoning, än de hittils gordt; ty det är

inte mer än det som gäller i döden och

domen. Hon bad Jesum om styrka at kuña

tvätta sig. Hon hördes och tvättade Hufvud

ansigte, händer, fötter och kañade (kammade) sit hår

Sedan sade hon: Nu är jag ren til både kropp

och själ när min brudgum koñer (kommer). Så fort hon

hant räckte hon händerna åt högden och sa,,

de: Söte Jesu kom; kom hjelp mig. Tanck (tänck) hvad sve,,

da Jesus tolde. Ack Jesus koñer (kommer) ej. Man svarade:

Han är utgången at möta: Hon trodde och bad: Väl,,

komen sötaste Jesus. Straxt vart hon mållös och afsom,,

nade stilla i Jesu armar.